En smutsig liten hemlighet med vår odling

Här i Kallaste Lappand får vi ta till alla knep för att kunna odla allt vi kan för vår överlevnad. Nu ska jag avslöja en riktigt "smutsig liten hemlighet" som vi använder för vår potatis.

Gräver potatis i snön. Nedan finns en kort film som visar hur det ser ut.

Potatisodling sker här i Lappland under mycket snäva tidsramar, ofta har vi frostnätter mitt i växtsäsongen. En gång hade vi bara 3 veckor mellan sista frost för "våren" (den kom i veckan efter midsommar) och första frost för "hösten", som det året kom i mitten av Juli. Potatisarna blev bara stora som mandlar.
Men även rätt goda år, som i år, med nästan 3 helt frostfria månader, hela juni och juli och första höstfrost kom först sista veckan i augusti, så har vi ändå några specifika problem här i norr. Bland annat så tar det ofta väldigt lång tid för potatisarnas skal att tjockna, så att dom blir bra lagringsdugliga. Och som självhushållare har vi också enormt mycket potatis att ta upp. Och även om det är ett frodväxt år så planterar vi också rätt stora arealer, då varje stånd med all säkerhet ger mindre här i Lappland än i de södra delarna av landet.
Så jag börjar höstskörden av potatis ca den tredje veckan i september. Sen gräver jag allt jag kan. Men det tar tid. Jag är oftast ensam om potatisskörden, och större delen av alla annan odling, så det får ta den tid det tar tänker jag. Ibland fryser en del av skörden. Särskilt om jag har en sämre period i min autoimmuna sjukdom (Myalgisk Encefalomyelit).
Men bättre en förlorad rad potatis än att jag jobbar ihjäl mig, tänker jag.

Men jag HAR utvecklat en del Tips&Trix för att förlänga skördesäsongen maximalt. Först och främst att täcka så mycket som möjligt av odlingarna med överhuvudtaget allt jag har tillgängligt. Men helst inte fiberduk för den tål frosten dåligt. Alltså, den skyddar absolut lite granna från att kylan går ner i marken, men den går också sönder om man ska försöka avlägsna fiberduken när frosten varit framme. Onödigt, dom är ju dyra och kan användas om och om igen om man bara är försiktig med dom. Mina äldsta fiberdukar ärvde jag av min farmor som dog för 14 år sedan, och då hade hon använt dom i många år. Dom är iofs pensionsmässiga nu, men funkar fortfarande som kortvarigt krafs-skydd mot hönorna under tidig vår. Och dom låter jorden i bäddarna värmas upp fortare (ytterligare ett Lapplandsknep för att förlänga odlingssäsongen).

Alltså: på senhösten drar jag fram allt från presenningar, till gamla lakan, plastsjok och till och med  enstaka gamla handdukar och bäddmadrasser om jag har något särskilt fint kålstånd lite för sig själv sådär. Den här täckningen hindrar kylan från att gå ner i marken. Och det är effektivt! Själva ytan kan frysa, men efter bara nån centimeter isskorpa så är det fin och lucker jord igen. Titta här på videon, det här området har legat under den blå presenningen som syns på filmen. Men om jag hade försökt gräva bara en meter utanför det området, så hade marken varit som sten.

Och där under den tunna isskorpan ligger kilovis med potatis samlade i stora högar i helt perfekt skick. De potatisar som legat lite ytligt och kanske frusit rensar jag ut, men dom går inte till spillo. De uppskattas av både höns, ankor och grisar.

Och nu den lite smutsiga hemligheten. En hel del av potatisen odlas i nästan ren skit! Vi utökar vår odlingsareal för vart år och då lägger vi helt enkelt allt vår utgödslade skit på en viss plätt som nästa år blir odlingsland åt potatisen och kålen. Många hävdar fortfarande att potatis ska odlas nästan magert, absolut inte nygödslat och att det i så fall bara blir bladmassa och inga potatisar. Det stämmer verkligen inte hos oss här i Lappland. Kanske gör det stor skillnad att vår potatis får ljus dygnet om hela sommaren.

Nästan ren skit, man ser fortfarande rester av halmstråna som getterna gått på. Och både potatis och maskar älskar det! 

Ju mer gödslat, desto större och finare potatisar. Och dom smakar lika bra och håller lika bra under vinterlagringen. På vårarna brukar jag försöka sprida ut alla gödselhögarna som vi lagt upp över vinter. De krafsas ut över en större areal, i ett så jämt lager som jag orkar. Men orken tar ju ofta slut tvärt på en ME-sjuk person och ibland blir det rätt rejäla högar kvar här och där. När vi sätter potatisen gör vi det i raka rader, och när vi passerar en rejäl hög skit, så hamnar det sättpotatisar där också. Och det är DÄR vi hämtar upp över kilot på en enda sätta. Precis från de sättpotatisar som hamnat i gödselhögarna. 

Och som en extra liten bonus så är just dessa områden, de välgödslade, de som fryser bort allra sist. Så för oss är målsättningen att skämma bort våra potatisar också. Dom och kålen får samma fina grund, men potatisarna är ju mycket mer lättodlade som dom har för alltid en särskild plats i mitt Lappländska hjärta, precis som för mina nybyggarförfäder.  Så här berättade Nybyggarfamiljen Arvidsson i Dåres på 1830-talet. Det är deras tredje år som nybyggare och dom har just kunnat få upp sin första mer rejäla potatisskörd. 

"Man erhöll så mycket potatis ur landet, att man fyllde båda lårarna i källaren till hälften. Det var välsignat.". Från boken "Nybyggares Dagliga Leverne" av O.P. Pettersson.

Familjen har redan tidigare i boken berättat om deras insikt att "med ordentligt med potatis i källaren så svälter ingen på hemmanet under vintern", och det är alltså i kallaste Lappland bara hundra år efter Alströmer först introducerade växten i Sverige.