Här har jag skalat potatis för att göra lite "pär-stamp". Det här är gamla sorter, blå mandel och en sort som vi tror är Rödgullöga, med djupa ögon och rosa skal. När jag skalar dom, så är jag inte jättenoga. Det går utmärkt ändå och man märker inget av de få skalflagor som finns kvar, i själva moset.
Jag skalar oftast bara potatis till sånt där det behövs, mos eller Jansons och gratänger. När vi äter potatis som den är så får skalet vara kvar, liksom vid raggmunkar/rårakor och potatissallader. Ingen har mått dåligt av det hittills. 😏
Och.... jag bara HATAR att skala potatis.
Eller, inte helt.
Jag har inget problem med att skala av ofräscht, gammalt skal, eller skorvigt, eller skala för att det passar rätten jag ska laga. Om det är rimligt så kan jag utan problem sitta och skala potatis i 2-3 timmar. Men att hålla på med det där pyttelilla smågnagandet, för att få bort varenda liten "fläck" bara för att potatisen utseendemässigt måste vara perfekt.... det klarar jag bara inte av.
ALLS! 😅
Jag erkänner barndoms-trauma, direkt.
När jag var knappt 16 år gammal hade jag mitt första sommar"jobb". Jag skriver "jobb" inom citat-tecken för ... betalt skulle jag inte få. Jag hade blivit utlovad/utlånad av min sekt, till "storbonden" som var en av äldrebröderna och som behövde en piga för sommaren. 38 mjölkkor (det var mycket på den tiden), en frodig fru och åtta (!) barn. Eller bara 7, den äldsta dottern ca 11 år när jag var där, var inte bondens, utan den frodiga frugans första barn med en annan man, vilket alla utom dom yngsta barnen alltid var medvetna om. För att bonden aldrig lät någon glömma det.
Samma bonde (eller rättare sagd hustyrann) är upphovet till mitt potatis-skalar-trauma. På gården serverades nämligen bara EN sak till lunch, samma rätt varje dag, det avvek aldrig från menyn. Kalvkött med brun sås och kokt potatis.
ENBART!
Kalvköttet kom ju från behovet av att korna på gården skulle vara mjölkkor. Och då kan man inte ha ungar som suger mjölken av mamman, inte. Så dom åts upp, allihop utom påläggskalvarna. Så det var ingen brist på kalvkött, om man säger så, trots den stora hungriga familjen. Och pigan ... alltså jag.
I vilket fall, den massiva mängden potatis som åts, innebar att jag blev satt på potatisskalning. Varje morgon, det första jag gjorde efter den alltid lika hysteriska och stressiga morgonrutinen med 7 barn yngre än 8 år. :-/
("Mina VÄLSIGNADE UNGAR!!!" brukade den frodiga bondmoran utropa eller snarast skrika när allt blev för mycket för henne. För det var ju "GUD" som bestämde hur många människor som skulle skapas. Inte alls hennes kolhydrat-övergödda hormon-kaos, som "lät" henne ägglossa mycket oftare än en naturlig människa i en jägar-samlar-kultur någonsin har kunnat göra. Att barnen föddes ett om året och att det varken fanns ork eller resurser att erbjuda dom under barndomen .... det ingick helt enkelt inte i ekvationen).
Så där satt jag, från ca 8,30 till 10 eller lite senare. Skalandes potatis. ENORMA mängder potatis. Vilket jag alltså inte har något problem med. Men jag satt också och granskade varje potatis under LUPP, och petade bort vartenda liten fläck eller skråma. För om BONDEN fick se en fläck på potatisen .... då skulle hela familjen lida.
Jag misslyckades NÄSTAN en gång. Bonden anmärkte på en potatis jag skalat, men kom efter överläggning med den frodiga frugan fram till att det nog bara var en skugga från en extra djup grop som jag gjort just för att få bort en fläck!
Mitt eventuella misstag blev vänt till en liten vinst, kanske! För bonden gillade mig INTE, jag tillhörde inte någon av dom "finare" frikyrkliga familjerna och var nog inte riktigt lika pålitlig som någon av dom flickorna.
Dessutom var jag nog lite för levnadsglad, och jag hade nog inte riktigt lyckats dölja det för honom i alla lägen. När jag och barnen hittade på något kul, plockade smultron eller ryktade deras lilla ponny, som var det ENDA på hela gården som var specifikt barnens, och som alla barnen därför dyrkade ... så glömde jag mig ibland, och visade äkta glädje, där med barnen. Åtminstone de som var så unga att dom ännu inte blivit helt hjärntvättade av rädslan för fadern.
Så han var mycket misstänksam mot mig under hela denna sommar.
För det var ju det det handlade om egentligen, en svag och ynklig man, med ett ego som en treåring, men medlem av ett socialt sammanhang som tillät honom att se sin manschauvinism och mentala (och säkert fysiska) misshandel som "helig och rättfärdig".
För mig var den sommaren en enormt viktig upplevelse. Det var ju inte så att jag själv, 16 år gammal, helt plötsligt rättade upp alla mina egna problem och eländen som jag drogs med .... men jag har för resten av livet haft den här upplevelsen som en positionerings-punkt. En del av mitt inre mentala GPS-system, som jag kan ställa, positionera och analysera alla efterkommande upplevelser och data mot.
Ovärderligt.
Det som stannat kvar hos mig starkast är den frodiga bondmoran, hon blev en nära vän där under några månader. Hon lärde mig massor, från rent praktiskt som att baka enorma mängder frukostbröd på bara ett 1,5 timmars morgonpass efter frukosten ... till rent emotionella delar. Hur det är att vara en bunden, förslavad kvinna. Hur man kan ljuga för sig själv för att man inte vågar stå för sig själv eller MOT makt som egentligen bara är mestadels påhittad. Hur vilsna vi kan bli.
Sista dagen jag var på gården, tog hon mig åt sidan, och drog fram några sedlar och gav mig. "Det här är från mina egna pengar, jag har lyckats spara dom till dig. För nog ska du ha något för att du varit så duktig här i sommar", sade hon. Och såg lite lyckligt ut.
Jag undrar vad som blev av henne sedan.
Apropå att skala potatis alltså! 😅
...
Tidigare inlägg om potatis:
https://forsnashemman.blogspot.com/2021/03/sma-och-stora-potatisar.htmlhttps://forsnashemman.blogspot.com/2020/11/ata-fulpotatis.htmlhttps://forsnashemman.blogspot.com/2020/09/pensionsmassig-potatis.html
