Jordgubbslandet frodas, det bara exploderar jordgubbar och vid det här laget har vi ätit oss relativt mätta och nöjda, så nu börjar vi koka sylt på överskottet. Mycket uppskattat. 😋 Men en särskild sort är vi lite extra nöjda med i år. Det är den minst 100 år gamla sorten "Gretas gubbar".
Jag fick tre plantor sent hösten 2021. Och sedan dess har jag planterat dom i en särskilt avdelning av jordgubbslandet. För .. så särskilda sorter vill jag ha ordning på. Förra året gav dom lite skörd, och en hel del revor. Så jag förökade dom och i år har jag en hel "rad" i jordgubbslandet och har provsmakat. Jag är nöjd. 😊
Det blir fina livskraftiga plantor. Dom visar sin ursprunglighet genom att skicka ut en hel del revor. Men ... det är nästan lika lätt att riva av 10 revor som att riva av 5 revor, så skötseln av dom är inte särskilt tidskrävande. Dom ger nästintill lika många och lika stora bär som våra mest rikgivande plantor. Och ... dom smakar fantastiskt. Helt olikt alla våra andra sorter.
Dom ska vara rejält mogna. Om man plockar dom fullt röda och låter dom eftermogna ett halvt till ett dygn på köksbänken, så är aromen helt makalös. Både det där söta och en syrlighet som gör att sötman inte blir sliskig. Och en nyans av blommor och röda bär som gör att man känner att alla moderna jordgubbs-sorter inte riktigt blivit utvalda för enbart smaken. 😅
Dessutom har dom en helt unik konsistens. Betydligt kompaktare och "köttiga" än moderna jordgubbssorter. Om man gör en sallad, eller sylt med bitar i, så är nog Gretas gubbar helt perfekta.
I vilket fall, jag har en hel rad (15 st) av Gretas gubbar i år, och ... kommer troligen börja sprida dom vidare nästa sommar. Är ni intresserade, håll utkik på bloggen eller min Facebook-sida nästa sommar.
Vädret står oss inte bi. Som självhushållare får man många problem när det regnar 3 av 4 dagar hela sommaren. Bland annat är det svårt att sköta landen, för vem vill rensa i hällregn och åska? Sen är grödorna mer känsliga för bladmögel och svampsjukdomar, och solbristen gör också att tillväxten inte blir riktigt lika fantastisk som vanligt, här i midnattsljusets land. 😕
Värst är ju att slåttern går om intet. Att slåttra hö kräver att man kan lia höet en solig förmiddag och sedan låta det torka på marken gärna ett dygn men allra helst 2-3 dygn innan man hänger det på hässjan. Det är inte möjligt i den här väderleken.
Filmen visar ett "litet" skyfall hos oss här under eftermiddagen. Det här är inte ens det värsta, när det föll som allra mest kunde jag inte filma för regnet blåste rakt in på kameran. Sedan den här skuren har det sett ungefär likadant ut i över 4 timmar. 😅
Tyvärr är detta framtiden för oss i norr. Fastlåsta vädersystem och ökad nederbörd, precis som klimatforskarna förutsett sedan decennier tillbaks. Det gör att precis denna sommar kan bli standard framöver. Först en fastlåst torka i april-maj- början av juni, som gör att alla sådder lider och all den vårväta som brukar kicka igång växtsäsongen helt uteblir. Sen byts det torke-vädersystemet mot ett med konstanta och aggressiva nederbörds-vågor från atlanten, med absolut ENORMA mängder regn, som kommer tre av fyra dagar och inte låter något torka upp emellan. Det är ständigt surt och eländigt.
Andra håller surströmmings-premiären för det största, eller julbordet eller kräftorna. Men hos oss är det enhälligt den första rökta/halstrade abborren som är årets mest uppskattade måltid. 😊
Igår hade Husbonden fått ihop 7 abborrar och två mindre harrar. Det räckte för att hela vår familj, med alla tre barn hemma, skulle få njuta denna gourmetmiddag. Nam-nam! 😋
Idag är femte dagen på jordgubbssäsongen här i Lappland. Första dagen var det bara tre bär, i förrgår några deciliter och idag plockar vi nästan 2 liter, och det kommer bli allt större skörd den kommande veckan. 😊
Vårt 4 år gamla jordgubbsland, med täckduk och odlat i sand ... är en fullständig braksuccé. Massor, med jordgubbar (jag har räknat på mellan 32 och 54 blommor på varje planta), SÅÅ goda. Friska fina plantor som övervintrar till 100%, och väldigt lättskött. I år är produktionen äntligen full och vi räknar med att kunna koka massor av jordgubbssylt, förutom alla de mängder med bär vi äter färska, direkt som dom är från landet.
Vi har drabbats av någon influensa. Och, sommarsjukdom är underligt nog dubbelt så jobbig som samma krankhet vintertid. 😅 De få minuter jag är vaken och vid medvetande, har jag tagit mig för att stoppa sockor. Jag sömmar i de gamla maskorna, på så sätt blir sockorna lika smidiga och bekväma som när dom var nystickade. Och det här kan man göra många gånger, vilket förlänger livslängden enormt. 😊
Det går bra att använda den här tekniken även när det gamla garnet är tunnslitet som spindelnät. Och även om det blivit ett litet hål, så kan man sömma på det här sättet. Men då måste man trä i stödtrådar först, för de saknade maskorna. Det finns filmer på internet hur man gör. Större hål är svåra att sömma, där får man lappa på vanligt sätt, eller helt enkelt acceptera att plagget är utslitet.
Och här Husbondens egenhändigt svarvade stoppsvampar, som vi till vår glädje märker är mer populära än man kan tro. Kanske är sparsamhet och miljömedvetande verkligen på väg tillbaks. 💗 https://forsnashemman.se/products/stoppsvamp
Vi hade finfint väder igår, och passade på att njuta för fullt. Husbonden och jag var nere i selet och skulle fiska. Jag ror honom, typ chaufför. Roddbåts-chaufför! 😅
Det har svärmat av den största typen av dagslända som vi har här i Forsnäs, den senaste veckan. Tyvärr var det blåsigt och för kallt 3 av de 6 dagarna, och då blir det ingen lyckad svärmning. Igår var det som sagt perfekt väder, och det låg drösar av dagsländor på ytan, men ... inte ett enda vak. Inte ett ENDA! Ingen vet vad som hänt, men ... det finns ju inget att göra åt det. Jag försökte meta efter abborre eller mört med min lina, men det slutade bara med att jag fastnade i ett sjunktimmer på botten (troligen) och förlorade båda krokarna och draget. Hädanefter ska jag göra som jag och farmor gjorde i Bellvik när jag var barn. ENBART ett minimalt sänke och en krok. Det, mask och en fint placerad syra, är allt man behöver för att föda en familj här i Lappland. I alla fall på fisk. 😊
Sen plockade jag årets midsommarbukett. Alla som känner mig vet väl att jag tycker sånt är fjompigt och rent "slöseri på kvinnokraft" som min farmor brukade säga. Och att ODLA något bara för att det är "vackert", det är så fantastiskt förolämpande för mitt etiska sinnelag att jag blir lätt matt när jag går i såna trädgårdar.
Ibland har jag funderar på hur människor som tror på gud håller på med sånt? Jag menar, "han" fixar alltså världshistoriens vackraste omgivningar, och på sommaren bara flödar det med blommor här i Lappland. Det finns hur vackra ängar och skogsbryn och sydslänter och bara vackert. Hur mycket vackert som helst. Men ... då ska man ändå slösa tid på att odla växter som i och för sig ser annorlunda ut, men som inte alls kan tävla med naturens skönhet? Inte min grej, jag har begränsat med ork och en stor familj att frambringa högkvalitativ mat åt. Det får räcka.
MEN, man måste ju konsekvent undvika att vara konsekvent, så EN gång om året plockar jag in en bukett. Lika ofta som jag fixar en gran alltså. Och den här buketten är i alla fall plockad på MITT sätt. Det var en plätt med enormt mycket förgätmigej mitt i råglandet. Det skulle ju ändå rensas bort, så jag slet upp ruskorna så fint jag kunde och vred av den nedre delen av stjälkarna. Klart på en minut, och roligt!
Sen slet jag lite revsmörblommor från Hugelkullen bakom råglandet. Jag hatar den växten intensivt, kan jag berätta. Det är Forsnäs Hemmans enskilt värsta ogräs. Men, nu blommar den ju ändå och då kan jag ju passa på att ta det lilla goda man kan från eländes-blomman. I år fick jag också plocka min bukett i strålande väderlek. Ett år fick jag skynda mig ut mellan snöfallen för att få ihop en liten bukett! 😅
Sen har jag som tradition att alltid ta en bild vid midnatt, den ljusaste dagen på året, eller närmast dag med bra väder. Så igår gick jag ut kvart i 12 och tog den här bilden, från fönstret på gammhusets ovanvåning. Hemmanet, så stökigt och orensat det kan vara, men ändå SÅ vackert. En tredjedel från vänster in i bilden syns solens strålar strax under skogslinjen. Vi kan faktiskt se midnattssolen i ett särskilt glapp mellan två granar. Vi bor alltså inte ända uppe vid polcirkeln, men pga refraktion i atmosfären, kan midnattssolen upplevas även längre söderut. De här två månaderna king midsommar har vi aldrig ens minsta lite mörkt på nätterna. Går man ut klockan två på natten, så skulle det vara svårt att skilja från klockan två på dagen, om det var en mulen dag utan synlig sol. Slutligen filmade jag en kort 30sekundersfilm, också tradition. Över Vojmån. Det är fortfarande fullt av försommarens fågelsång i luften, och ett underbart slut på en fantastisk midsommar.
Idag tog jag med sönerna på en halvdags grävjobb/familjeutflykt. En resa 5 mil söderut till grannkommunen Dorotea. Och det nästan lite ofattbara trädgårdsprojekt dom vågat sig på att ge nytt liv åt där.
I en cirkel kring tornet planteras en halvcirkel pioner, och en halvcirkel hansarosor (syns på bilden). Längre till höger syns layouten för labyrinten/bär-sån. Krusbär, vinbär av alla färger (och då menar jag alla), aronia och bärhäggmispel i koncentriska cirklar, allt högre ut från mitten.
Provinsialläkare Strömbom byggde upp original-trädgården på 1920-talet. Och med tidstypisk idealism som bas, skapades en liten "slottsträdgård", ett mini-Versailles, där barn fick leka, simma och äta bär fritt, när och hur dom ville.
Sedan doktorns pensionering på 1950-talet fick trädgården förfalla, och under min livstid har jag aldrig vetat om den. Redan under 1980-talet var det så förvuxet att tornet inte syntes, där 10 meter från vägen.
Sönerna planterar vinbär. Man får väl mamma-skryta, men det är verkligen sant att dom gjorde detta jobb engagerat och såg till att ha kul samtidigt. Det var så pass att båda funderade på att byta karriär framåt slutet av dagen. För att vara utomhus och jobba med växter, det är verkligen härligt!
Efter det, sedan några år, har målsättningen varit att frilägga och renovera tornet, och nu är det klart. Därmed är nästa steg att skapa en trädgård, med länkar bak till provinsialläkarens 1920-tals trädgård. De syrener och pioner som dr. Strömbom älskade, kommer återigen att pryda omgivningarna kring tornet. Och lekfullheten för barnen, som var så viktig i ursprungsträdgården, finns med i form av en labyrint av bärväxter som leder in till en mittcirkel där man kan njuta av paradiskänslan. Det blir helt enkelt en cirkulär bär-så (berså).
Det var inga barn som lekte idag här i slänten. Men rätt roligt hade vi ändå, jag och sönerna, och värdfolket. Man ska ju slita ut en generation åt gången, och det är bara att konstatera att sönerna gjorde lejonparten av allt tungt arbete idag. Så fick dom också "många guldstjärnor i himlen", enligt Mariana. 😊
Planteringarna och arbetslaget. Utsikt över det vildvuxna buskaget/örtskiktet, som ska behållas, som kontrast till det välordnade och för pollinatörernas skull.
Jag och sönerna har dock ingen framträdande roll i det här projektet, utan fungerade som ren muskelkraft idag. Vi rensade lite kvarvarande ogräs, sönerna körde jordfräs, dom var dom enda med muskler nog att kunna göra det, av oss övriga, som numer får räknas som "gamlingar". Eftermiddagen ägnades åt att gräva ner ca 70 plantor av olika slag. Allt från buskar som krusbär, aronia och rosor, till mindre träd som bärhäggmispel och rönnar, Slutligen en handfull glasbjörkar som ska bilda gränsen mellan det välskötta och ansade i trädgården, och den vilda del som ska stötta alla slags pollinatörer, längre upp i backen.
Arbetsledaren för grävar-teamet, och projektledaren ... börjar bli trötta framåt eftermiddagen och tar sig en paus, lutandes på trädgårdsredskapen.
Så händer något som ALDRIG hänt förut. Husbonden kommer in och proklamerar att: Här har jag en blombukett åt dig. Och snacka om att han höll i en rejäl ruska med blommor! 😳
Alla som känner oss vet att ... det skulle jag aldrig acceptera. Blommor som köps i affären är ... inte en bra eller miljövänlig produkt. Dom odlas alltid i hårt besprutade monokulturer, dom fraktas över stora delar av världen med väldigt olje-slukande färdsätt och inte sällan blir de som jobbar på odlingarna utnyttjade på värsta möjliga sätt, ibland till och med förgiftade av de gifter dom arbetar med att spruta. För mig är en köpt blombukett det FULASTE man kan visa upp. 😕
Ingen människa som känner mig skulle någonsin ge mig en "blombukett". Så jag var alltså enormt förvånad. 😅
Men in kommer Husbonden med en blommande grankvist, från en gran han just fällt i vår sydslänt. Alldeles FULL med vackra rosa-röda blommor. Jag blev så glad att jag kramade honom och tackade, flera gånger. Jag trodde aldrig jag skulle bli glad av att få en "blombukett", men det här var precis rätt blombukett för mig. 😊
För små blomknoppar på gran, det har jag velat få tag på i några år nu. De är ätbara, och tydligen goda. Men granar blommar långt ifrån varje år, så ... hittills har jag aldrig fått chans att prova. Men nu var det dags. Jag har gjort en burk med 1-2-3 lag och dessa fantastiskt fina granknoppar. Och jag har gjort en liten spritinläggning, en essens, för att kanske få något lika gott som vår hyperikum-essens som vi gör varje år.
Spännande att få tillgång till helt nya resurser från vårt naturnära liv här på Forsnäs Hemman. 💗
Precis de här dagarna börjar allt vårgrönt komma upp, och med det också många delikatesser som vi inte ens behöver odla själva. Vildväxande godsaker! 😋
Det här på bilden är sporangieskotten av vanlig åkerfräken (Equisetum arvense). Ett fruktat ogräs, men tydligen också en delikatess i Japan. De här bleka skotten kommer upp tidigt på våren, innan den gröna delen av växten har börjat växa. Och, det här lilla skottet har alltså ätits av flera ursprungliga kulturer runt om i världen, om än inte i någon större mängd.
Den här växten innehåller rätt många alkaloider som man kanske inte ska äta jättemycket av, samt tiaminas, som kan ge brist på vitamin B1 (tiamin), vilket kan gå riktigt illa. Men, för att det ska hända skulle man alltså verkligen behöva äta mängder. Dessutom bryts tiaminas-molekylen ner när man kokar skotten, och .. naturliga alkaloider har ofta visat sig nyttiga i mindre mängd. De har t.ex. visats ha antivirala, antibakteriella och antimetastaserande effekter. Men om det gäller alkaloiderna i just åkerfräken vet jag inte.
Så långt mina botaniska/vetenskapliga funderingar. Att använda det vi har i vår natur, som jag läst om att andra naturnära folkslag ätit och använt i tiotusentals år, det är verkligen spännande och ett intresse jag haft sedan barnsben. Att de här sporangieskotten också fortfarande äts som delikatess i Japan, får mig ännu mer taggad. Det är SÅ kul att försöka få en smak av hur människor äter och njuter på andra sidan världen. Själv kommer jag aldrig dit, men med såna här små rätter, kan jag ändå "resa".... i smaksinnet! Och den minimala "mängden" av dessa godsaker, kommer i sig själv säkerställa att det inte är något alltför skadligt jag sätter i mig.
Så, varje vår lägger jag någon timme på att plocka och rensa de skott som växer i vår sydslänt. Plocka tar ca 10 minuter. Men att rensa bort dom där kransarna runt stammen, det tar EVINNERLIG tid. Så inget man plockar för att mätta magen alltså! 😅
Sen kokas dom i rikligt med vatten i 20 minuter. Man häller bort vattnet, och sen smaksätter jag dom enligt en ... försvenskad variant av de japanska recept jag hittar. Först i med lite fett som jag låter de urkokta skotten fräsa i en stund, sen i med lite soja, lite syra (jag har använt vitt matlagningsvin, vinäger eller .. min egen kombucha, huvudsaken är att det är surt), sen lite socker eller honung och slutligen ska man ha i dashi (ett slags alg-buljong). Jag har löst det genom att låta en liten bit av ett noriark tillagas med skotten, ungefär som ett lagerblad som man sedan tar bort. I denna sörja ska sen skotten sjuda ca 10 minuter till, sen ska de svalna i vätskan
och ... sen är det klart att äta. 👍
Resultatet av detta entimmars-samlande och rensande och 30 minuters tillagande är en liten gaffel full av tsukushi till varje familjemedlem. Så heter alltså delikatessen på Japanska. Det ÄR gott, skotten i sig har en mild, skoglig smak, och dom är möra. Smaksättningen tar första platsen och en sån här liten sido-rätt till t.ex. en rejäl renbiff, där man bara tar några stjälkar tsukushi till varje bit kött, är en upplevelse.
Men, givet arbetsinsatsen, så räcker det med en gång per år. 😅
Våren är här, även i kallaste Lappland, i all sin prakt. Det betyder översvämningar och lergör över hela gårdsplanen (det kallas förfalls-tiden på traditionellt mål), men också ljuvliga ljusa nätter och fågelsång! 😊
Här en kort halvminuters film från gårdagsnatten. Och jag hörde första göken (hörs inte så bra på filmen dock, dålig kamera). Den kokoade och jag kom att tänka på den gamla ramsan:
Västergök är bästergök
Östergök är tröstergök
Norrgök är sorggök
Södergök är dödergök
Vår gök gal alltid från väster, och har gjort så sedan vi flyttade hit för 16 år sedan. Bästergöken alltså. En gök kan bli åtminstone 14 år, så kanske är det fortfarande samma individ som bor på samma ställe. Eller så har vi på Forsnäs Hemman helt enkelt ett fint gökhabitat västerut. 💗
Extra nördinfo: Gökens vetenskapliga (latinska) namn, är ett av de få onomatopoetiska jag känner till. Den heter Cuculus canorus. Canorus betyder "melodiös", och Cuculus är helt enkelt "Koko, koko, koko". 😛
Som trogna läsare vet, har frimärken orsakat en hel del filosofiska funderationer på Forsnäs Hemman genom åren. Vad vi klistrar på våra försändelser, kan ju tyckas säga något om våra värderingar. Därför har vi haft det väldigt svårt att hitta bra frimärken under åren. Se alla länkar nedan. 😊
Värst var när jag inte fick tag på något annat än kungen (i beige färg) och ännu värre, Silvia i knall-lila, det var ett par jobbiga veckor när hon stirrade mig i ansiktet med en knarkad uppsyn och psykadelisk färg i fejjan, vid varenda paketering jag gjorde. 😅
Vi är så långt från rojalister man kan komma (vi anser det vara bland de sista slaveri-liknande reglementen som förekommer i vårt samhälle och långt under mänsklig värdighet). Nästan lika illa är Svenska flaggan, för vi är verkligen inte några nationalister, utan (som Astrid Lindgren skrev); "ända sedan jag var så stor att jag kunde börja tänka självständigt har jag tyckt illa om det blågula fosterländska storsvenska. Någon patriot har jag aldrig varit. Vi är alla människor – det har varit mitt speciella patos här i livet." 💗
Men, PostNord har oftast bara haft riktigt räviga frimärken till salu på rulle (häfte funkar inte för oss då det förlänger arbetstiden med mer än 4 gånger). Och ibland har vi inte haft möjligheten att välja. Nu sist fick vi en hel bunt "vigselfrimärken" med två guldringar på. Alla som känner till vår inställning till ceremonier av alla slag, vet att giftermål, det är inget vi tänker genomföra, någonsin. Här mer om det: https://forsnashemman.blogspot.com/2020/02/skottdag-och-giftermal.html
Våra absoluta favoritfrimärken är ju Pride-flaggan. Den kan aldrig bli fel. Gillar våra kunder dessa frimärken, så blir dom ju bara glada. Gillar dom INTE Prideflaggan på paketen ... så ska dom banne mig bli påminda om sin trångsynthet vill varje möjligt tillfälle. Och vi är väldigt glada att bidra till deras frustration.😉
Denna vecka tog så ÄNTLIGEN vigselrings-frimärkena slut. TACK och LOV! Och även om det är en vecka kvar till den officiella pride-säsongen som börjar i Juni ... så kunde jag inte hålla mig utan bytte direkt till favoritfrimärkena med de SEX vackra färgerna som symboliserar att vuxna människor har rätt att älska precis vem dom vill, så länge det är frivilligt och ömsesidig. 👍
Det där paketet som fick vartannat frimärke från båda varianterna .... tja, Forsnäs Hemman tar INTE ansvar för ev. mardrömmar som någon bigott kan få. Men vi får väl hoppas att paketet hamnar hos en upplyst och intelligent humanist! 💖
I dagarna har vi gått igenom och fixat till det som behövs inför att använda byns gemensamma grillkåta denna säsong. Det var inte alltför illa, även om det börjar märkas att kåtan har sina 16 år på nacken. 😊
Det är några sprickor i väggarna och dörrstödet är sönder och låsfästet snett och vint. Samt att det börjar växa lav på utsidan av väggarna. MEN, det är ändå både fullt funktionellt och mysigt. Så välkomna hit om ni är sugna på att grilla korv med en fin utsikt.
Vi kollar upp att det inte finns några getingbon där, att det finns ved, näver, tändstickor, kaffepanna och fyra par tilltäljda grillpinnar. Jag har sopat rent och lagt fram gästboken, skriv gärna i den. Det har hänt mycket roligt i den här grillkåtan och gästboken får oss att minnas allt fint! 💗
Getterna kommer beta nedanför kåtan i sommar, men ännu är det inte uppväxt nog att släppa dom där. Och tyvärr kan vi inte ta emot besök på gården, eftersom vi inte vill tvingas ansöka om djurparks-tillstånd, vilket Svensk Byråkrati kräver, om man ska visa sina djur mer än 7 dagar per år.
Men kåtans uppställningsplats rymmer upp till 4 bilar, vi har en fin röjd yta ner till Vojmån med goda möjligheter till fiske, även om Husbonden säger att vattnet ännu är lite för kallt för att få några goda fångster.
I vilket fall, det är en gemensam resurs som vi i Forsnäs Byaförening bjuder på, till alla. Ursprungligen skulle kåtan varit uppställd precis vid Forsnäs fors, vid bron, men en svår konflikt med "Friherrinnan av Forsnäs" det året den skulle monteras, ledde till att kåtan istället fick en plats på vår mark. Nästan lika fin utsikt som vid forsen och ... nästan lika bra fiske. Enligt uppgift finns det även 2 st geochacher här i byn varav en ska finnas någonstans vid kåtan, även om vi inte hittat den än. 😅
Vi har i år också förnyat skylten med "ordnings-regler". Den har så tänkvärda ord, fint skrivna av de som bodde i byn då kåtan byggdes upp.
Så välkomna, om grill-suget blir för stort och längtan efter en fin utsikt för svår. 👍 ...
Förra året gick familjens sista student ut, för den här generationen i alla fall. Och ... inte ens studenten har kommit undan våra försök till självhushållning. 😊
Där hela skolgården var fyllda med exakt samma slags skyltar, i samma storlek, med samma grafiska ram och dekorationer .... så har våra tre studenter aldrig haft svårt att se just sin skylt i folkhavet. 😅
Vi har använt en tunn bräda som handtag och kartong klistrat på båda sidor runt. Sedan har vi klätt allt med blått a4-papper, och dekorerat med ett utskrivet svartvitt barndomsfoto och diverse annat i gult a4 papper. Papperen kommer från en sopstation, där en kamrat till oss jobbade för många år sedan. Pappersbuntarna var helt oöppnade och kom troligen direkt från något skolförråd eller liknande och skulle slängas. Att vi fick dom istället var troligen olagligt, men ... dom har kommit till nytta hos oss trots lagbrott på vägen hit.
Efter förra årets student, tog jag fram de tidigare två skyltarna och syskonen fick posera med alla tre skapelser, innan dom hamnade i minnenas förråd. 💗
Precis som förrförra veckans inlägg, så kan vi konstatera att alla djurungar är SÅ söta, när dom föds på vårarna. Här är tre av våra nykläckta kycklingar, från våra fina Ölandshöns, som vi håller i genbank. Och precis som med kaninerna, och våra Lappgetter och Blekingeankorna, Ölandsgässen och Linderödssvinen, så stämmer även här talesättet "söta på våren, goda på hösten". 😊
Höns är det absolut första djur jag rekommenderar till människor som är nybörjare på självhushållning. Dom är vanligen lättskötta, och om man väljer bra raser (främst lantraser) så är dom också härdiga, duktiga på att föda upp egna kycklingar och klarar sig på naturlig föda, utan industripellets. Och dom ger både ägg och kött. Vi är lika glada för alla tuppkycklingar vi får, och kommer äta upp under 2025, som för alla fina nya hönsdamer som kommer värpa åt oss under kommande år, för att slutligen hamna i grytan, även dom.
Skulle det vara lagligt att ge dom matrester, så som det var på självhushållningstiden, så skulle hönsen dessutom nästan inte kosta oss något alls, och verkligen hjälpa till med allt matsvinn i samhället. Numer är ju sån utfodring olaglig, så vi för lösa det på annat sätt. Men hönsen är ändå de mest lättfödda, tacksamma och rikgivande djur vi har. 💗
En helg med strålande vårväder. Vi har tagit några promenader över stora delar av vårt hemman, för att se hur allt ligger till. Skicket på vägstolpar och staket? Håller grillkåtan ställningarna, finns det behov av underhåll? Har grodorna kommit till diket där dom brukar lägga ägg än? Svar, dom hade inte kommit dit igår men vi ska hälsa på igen om någon dag, för dom måste vara på gång när som helst nu.
Fåglarna sjunger och kvittrar som det låter som en kakafoni utomhus, men en relativt njutbar sådan. Och växthusen öppnas upp för nu går det att plantera där. Även om stora delar av resten av trädgårdslandet fortfarande har några decimeter snö på sig.
På bilden skådar Husbonden ut över Vojmån, och vår största och första gethage, som nu börjar få en del småbjörk och vide som växt upp under de senaste 3 åren, då den varit oanvänd. Men i sommar få getterna än en gång beta just här.
En fin tid på året här i Lapplands extrema glesbygd. 😊
Husbonden har varit flitig under vårvintern, och nu har vi 4 olika spinn-set, med stödd slända och spinnskål (modell Desirée) till salu. 😊
Det här är min roligaste variant av att spinna tråd. Den stödda sländan tar någon dag eller två att lära sig att hantera, men den ger ett sånt FANTASTISKT flyt i spinnandet. Och det är SÅ roligt. (y)
Den här tiden på året brukar vi göra en sista upprensning bland tupparna inför sommarsäsongen. Vi hade 6 tuppar till 23 hönor, och två av hönorna låg på ägg, så återväxten var hyfsat säkrad. Och då kan vi passa på att avliva de djur som är överflödiga. 😊
Den här våren var det två 4-åriga tuppar som varit dominanta det senaste året, men som nu börjar bli så gamla att dom troligt skulle bli utmanade av ungtuppar under den här våren. Det tjafset kan vi vara utan i hönsgården, och istället hamnar dom i grytan innan bråket börjar.
Även en två-årig tupp som inte växt på sig särskilt bra fick möta samma öde. Chansen är stor att han aldrig hade blivit pappa till några kycklingar ändå. Samt, en av de målsättningar vi har med vår flock av Ölandshöns i genbank är att upprätthålla vikten i populationen, så som den var när dom blev räddade till bevarande under 1990-talet. Och den här tuppen var några hekto för lätt. 😅
Efter skållning och plockning (även av fötterna, som är delikata) så blev den första måltiden efter slakten; tupptacos.
Då benar jag ur lår och underben, skär i bitar tvärs över senorna, och mal. Nedan finns en länk med bilder på exakt hur jag gör. Det ger enastående, nästan nötfärs-röd köttfärs, som blir fantastiskt goda tacos.
Tupptacos har varit hela familjens favorit-mat under hela barnens uppväxt. Och, jag har ibland funderar lite på hur det mottogs i skolan, när dom blev frågade om deras favoritmat och alltså svarade: "Tupptacos!" 😅
Vi odlar fönstergurkor, varje år sedan 2018. Det är ett gott tillskott till vår självhushållning. Vi sår fröna redan första veckan efter nyår, och skördar första gurkan i mitten/slutet av mars. Vid det här laget SPRUTAR det gurkor, vi är helt självförsörjande. Och då är ännu inte växthusgurkorna ens sådda. Dom kommer ge skörd först i juli.
Tills dess har vi våra pålitliga fönstergurkor. Det går tydligen att få det att funka med diverse småväxta sorter, helst partenokarpa, alltså såna gurkor som ger frukter även utan hanblommor. Vi använder en specifik sort som heter Hopeline ampelgurka. Fröerna är rätt dyra, ca 10 kr styck. Men med tanke på att vi skördar ca 3 kg gurka per planta, Totalt ca 12 kg värt minst 768 kr i butik, så känns det hyfsat billigt. 😅
Vi har våra 4 gurkplantor i våra öster- och västerfönster. I söderfönstren blir dom sönderbrända, då det blir för varmt och soligt. Men i öster- och västerfönstren mår dom utmärkt. Dom två plantor som ger mest skörd är planterade i självvattnande balkonglådor. Såna finns det av god kvalitet, i neutral grå plast som passar in i alla former av inredning. Och dom har så stor jordvolym (15 liter) och så stort vattenmagasin att man kan vattna dom med ca 2 liter per dag, och då håller dom sig 2-3 dygn, även under den allra varmaste och soligaste sommarperioden.
Och dom ger skörd in i september. Ett av våra allra bästa självhushållningstips, om man gillar gurka, alltså. Och det är värt att nämna att dessa våra egna gurkor, smakar enormt mycket bättre än köpegurkor! 😋
Här är våra inlägg om när vi odlade fönstergurkor vårt första år. Det är som en serie med 5 inlägg, så om man börjar läsa det första så kan man sen automatiskt klicka sig vidare och läsa hela årets inlägg. Med en slutlig sammanfattning och noggrann mätning av resultatet på sista inlägget.
Ibland när vi vaknar så doftar det extra gott. Husbonden, som vaknar med tuppen, är ju den som lagar godast mat här på vårt hemman. Och ibland gör han en riktigt bondomelett som vi alla kan njuta av framåt förmiddagen! 😋
Särskilt nu under våren, när vår hönsflock av Ölandshöns sprutar ägg, så gör Husbonden ofta en särskilt smaskig frukost bestående av en rejäl bondomelett. Många ägg, tomatskivor på toppen och någon form av rökt kött som bacon, skinka eller suovas. Sen kokta potatisar i tärningar och diverse lättkokta grönsaker, det kan vara allt från morötter och kålrot till sockerärtor eller broccoli.
Super-smaskens. Och eftersom vi inte längre jobbar inom ekorrhjulets 5-dagars slaveri, så kan vi få sån här helgfrukost vilken dag som helst, även på vardagarna. 😊
Så sade en av mina getvänner, gällande killingarna. Och samma är det med alla djur på gården, också kycklingarna och kaninungarna.
De här sötnosarna tittade ut ur bolådan idag, och vi har 2-3 kullar till på gång under den här säsongen. Det blir tillräckligt med kött till grytan för att vi ska kunna äta ca en kanin varannan vecka under året som kommer. 😊
Det är nästan snabbmat, tycker man som självhushållare. När tuppen väl är slaktad, plockad och urtagen, samt svedd ... så är resten enkelt. Här ska den få en omgång i tryckkokaren, min enskilt mest omtyckta köks-grej. 😊
Tryckkokning använder jag för att göra även äldre djur möra. Våra självhushållningshöns kan behöva några 20-40 minuter även som rätt unga djur, för ... det är verkligen långt från de stackars broilerkycklingarna i affärens köttdisk. Hos oss behöver hönsen inte gå med för tunga kroppar på alldeles för veka ben, och slaktas redan efter 56 dagar. Våra fåglar får leva betydligt längre och i naturliga omständigheter. Samt, inte minst, dom är gammaldags, härdiga, friska Ölandshöns. Långt, långt, LÅNGT från de stackars broilerkycklingarnas sönderavlade genetik.
Och det innebär rätt tufft kött. Fåglarnas lår kan räknas som rött kött, så pass vältränade är dom. Och då passar det ofta bra att koka hönset ett tag för att möra dom. I tryckkokaren. Efter detta blir dagens rätt en kycklinggryta med sydostasiatisk kryddning. Supergott! 😋
Dottern med sambo är hemma på påsklov från universitetet. Först och främst måste dom ju hälsa på våra lappgets-killingar.
Gullisarna har fyllt 3 veckor och båda mår bra. Tjejen heter Krihke, vilket är den sydsamiska varianten av namnet Kristin och lillbocken heter Krästa, vilket är den sydsamiska varianten av Kristoffer. Han är väldigt framåt och social, medan lilltjejen är lite mer tillbakadragen och mest följer efter mamma Kraevies. 💗
Vårvintersäsongen gör sig påmind genom att det börjar vandra förbi små grupper av strörenar. Det är individer som brutit sig ut från storflocken, troligen för att dom får vårkänslor lite tidigare än majoriteten. Därför börjar dom dra sig upp mot fjället, och tar, som vanligt, svängen förbi oss på Forsnäs Hemman. Renar har vandrat samma vägar i tusentals år, och hos oss innebär det att dom alltid går bakom vårt kokhus, vidare in på myren och där fortsätter upp mot nordväst. 💗 Nedan finns flera länkar från när dom passerat tidigare år.
I år gjorde dom dock något ovanligt. Efter ett första pass bete bakom kokhuset, så gick den lilla flocken ner på Vojmåns is för att vila på maten. Troligen för att kunna ta det lugnt och ha god utsikt över ev. närmande rovdjur. Men ... reglerade vattendrag, som vårt älskade Vojmån, är väldigt opålitliga när det kommer till isen. I och med att storvattenkraftbolaget släpper på vatten precis som dom vill, så bräcks isarna, eller sjunker ihop och får sprickor. Och sen kan flödet ta nya vägar under isen, vilket gröper ur och förtunnar isarna på ständigt nya och inte alltid logiska ställen. Stor, STOR risk för olyckor. Och då vi har haft långvarigt blidväder så hade vi redan börjat se fläckar där isen "ruttnat" (som det kallas) och där är olyckorna överhängande. De senaste dagarna hade det varit något kallare med lite snö, så när renarna lade sig där syntes inga spår av de tunna fläckarna, men .... dom finns där ändå. Och under de år vi bott här har det hänt flera dödsolyckor, med både djur och människor på grund av dessa opålitliga isar.
De här renarna klarade sig dock, och gick upp och tog sig ytterligare en betes-måltid bakom kokhuset innan dom strövade vidare mot nordväst, över myren som alltid.
Värre var det dagen efter renarnas besök. Då såg Husbonden en grupp skidåkare på exakt samma ställe, alldeles vid fläckarna av rutten is. Blodet isade sig i våra ådror och ... jag gjorde en akutinsats. Jag gick ut på förstutrappen och busvisslade och köuk* det högsta jag kunde. "OFF THE ICE", gastade jag "GET OFF THE ICE!". Vi har utländska turister i byn och vi antog att det var dom som gjorde något så ofantligt farlig som att åka på reglerade vattendrag.
Tack och lov verkade dom fatta vad jag menade och ... hela gruppen gjorde en mycket snabb reträtt in mot åkanten.
Jag hade skyhög puls efteråt och hade mardrömmar om vad som hade kunnat hända i ett par nätter efter detta. I och med att det är strömmande vatten så är det i princip en dödsdom att gå genom isen. Man blir direkt svept iväg under isen av strömmen och det finns ingen chans att ta sig upp igen. Och OBS! På strömmande, reglerade vattendrag är alltså isarna ALLTID farliga, under hela vintern, då det är helt omöjligt att förutsäga hur vattenregleringen omformar forsrännorna under vintern.
Nu slapp vi dock det ödet den här gången. Och kanske lärde sig turisterna något också. 😅
*Att Köuk är samma uttryck som att kula. Men att köuk, vilket jag lärde mig av farmor, är inte att sjunga högt utan att använda diafragman på samma sätt för att ropa högt. Ett praktiskt sätt att kalla hem allt från lekande barn till getter, eller fråga om grannen vill komma över på kaffe. Upp till strax över 100 meter kan man köuk rätt detaljerade meddelanden, och om båda parter är överens om vad ljuden betyder kan man köuk upp till nästan 200 meter.
Årets sista pumpa höll på att bli dålig för någon vecka sedan. Den sort vi odlar mest, Dongyan Röd, är en pumpa med tunt skal som inte håller att lagra alltför länge. Mitten av mars är ändå ganska bra, tycker jag.
Här hur sorten ser ut när den delas. Just denna var tydligen rätt omogen vid slutskörd i oktober, när frosten höll på att tränga in i växthuset. Det ser man på att den inte hade några mogna fröer. Möjligen är det därför den också hållit så pass länge i lagring. Jag har noterat att de fullmogna pumporna, som ger gott om frö, inte håller längre än till in i januari.
Tidigare på bloggen har jag gått igenom de rätter vi bara MÅSTE använda våra pumpor till. Se länkar längst ner i inlägget. Eftersom det är så svårt att odla pumpor i kallaste Lappland, så är det viktigt att vi bara använder dem till just de maträtter som vi uppskattar mest.
Och ugnsstekt pumpa är en sån fantastiskt god rätt som jag rent av kan få sug efter. Här är alltså pumpan ett tillbehör, i det här fallet till revben av en Lappgetsbock. Revbenen tillagas tillsammans med, på samma plåt som pumpabitar, och potatis-strips.
Deras 5te levnadsdag får killingarna komma ut första gången. Då har dom blivit stadiga på benen och mor och barn har lärt sig att känna igen varandra på ljud och lukt. Och vid den ålder har också killingarna utvecklat nyfikenheten på sina omgivningar och sin flock och har lärt sig att "hitta hem".
För till skillnad från lamm, som alltid följer mammafåret (dom är följare), så är getter gömmare. Deras ungar (killingarna) följer alltså inte efter mammageten från födseln utan spenderar de första dagarna/veckan gömda, ofta i ett buskage, ett litet stycke från övriga flocken, och mamma Get går iväg till sina gömda dyrgripar med jämna mellanrum för att dia dom.
Här är alltså den mörka tjejen och den gråa gossen på sitt första utomhus-äventyr. Skymtar förbi gör även pappan, Lönnbergs Ansgar.
Idag är det tydligen tomatsåsens dag och ... då tänkte jag passa på att skriva lite om just tomatsås. För mig som självhushållare är det en verkligen användbar produkt, som jag dessutom har lätt att göra själv, nu när jag väl har fått tillgång till stora växthus att odla mycket tomater i (sedan 5 år tillbaks), här uppe i kalla nord i Lappland.
Jag har använt två sätt för att ha tomatsås tillgänglig året runt. Båda sätten börjar lika, man rengör och hackar tomater i lagom stora bitar. Jag gillar allt rätt enhetligt så jag hackar rätt smått så att man inte får stora skinnflagor i såsen. Vill man ha ren puré kan man använda mixer. Sen blandar jag i en matsked socker och en tesked salt för varje liter tomater och kokar ihop allt ganska rejält. Det koncentrerar smaken och sparar utrymme under lagringen.
Sen kan man frysa de kokta tomaterna. Det gjorde jag förr. Ett tips jag då lärde mig av en odlarkompis, var att pressa ihop påsarna med tomatsås så att dom blir platta och lätta att stapla och tar liten plats i frysen. I det här blogginlägget går det att läsa mer: https://forsnashemmanvardagsliv.blogspot.com/2018/09/tomatsas.html
De senaste åren har jag istället hällt upp den varma tomatsåsen på varma, rena burkar. Det skapar vakuum och gör att såsen håller sig väl under hela året. När jag gör detta häller jag också i någon matsked vinäger/ättika per liter tomat. Nu är tomater i och för sig tillräckligt syrliga för att hålla botulismbakterierna borta ändå, men för att vara extra helt säker så höjer jag alltså syrahalten lite genom att tillsätta vinäger/ättika.
Dessa burkar är något av det mest uppskattade i vårt kallförråd och används flera gånger i veckan i vår matlagning. En riktigt grundbult i vår självhushållning!
I den här artikeln (från när jag var månadens tomatvän) går det att läsa mer: www.bondjantan.se/2024/02/18/manadens-tomatvan-annjessica-ericsson-sjalvhushallare-pa-forsnas-hemman-i-lappland/
