Det var så lätt frost att värmen från marken lyckades hålla den nedre halvan av plantan ofrusen. Det lär ändå inte bli nån större skörd, men vi hoppas på sättpotatis då vi fått förtroendet att ta över två oerhört gamla potatissorter från Norrbottens fjällnära trakter. Spännande nog var dessa sorter också betydligt mindre förfrusna än de moderna sorter vi har satt. På bilden Rocket.
Så det är bara att räkna detta som missväxtår och tacka vår lyckliga stjärna att vi inte lever på nybyggartiden. Nuför tiden (och än) kan vi gå och komplettera vår haltande självförsörjar-gärning i affären och slipper svår-svälten.
2 kommentarer:
Man ska inte klaga, känner jag när jag läser detta inlägg. Vi som bor någonstans mellan zon tre och fyra (men kallast i grannskapet) har det väldigt varpå odlingsfronten ändå. Nu är det 13 september och vi har inte haft frost än, även om det varit nära. Tänk att vi kan ha det så olika, vi i samma land!
Mvh
Rejn på PerOls
Hihi =)
Tja, vi klagar ju inte heller.
Men vi har gener från de nybyggare som antog dessa villkor och som bodde kvar istället för att utvandra till Amerika.
Kanske är vi dom härdigaste av dom härdiga, tänker jag?
Och vi kanske bor i samma land du och vi, rent administrativt, men i verkligheten är Norrland ett eget land.
https://www.facebook.com/norrland.ett.eget.land
Och vi i Lappland, alltså norra Norrlands inland. Vi är verkligen ett egen land. Något helt eget. Inte alls förståeligt för ens Över-Torneåbor, då dom bor vid kusten och kusten är alltid enormt frodigt jämfört med oss.
Det känns ibland som vi och våra växter och våra djur (som Lappgetterna, http://forsnashemman.blogspot.se/search/label/Lappgetter) tillhör vårt eget släkte. De allra mest överlevnadsbara.
De allra mest härdiga.
De som absolut aldrig ger upp,
och ändå överlever.
=)
Skicka en kommentar