fredag 16 juni 2017

Öronmärker killingar

Den minst roliga dagen som getbonde. Det här man måste göra, och som känns så onödigt. Det blir extra jobbigt.
Det är dags att öronmärka killingarna. Individmärkning är ju absolut en bra idé i djurindustrin, på gårdar som har 40-50 getter eller till och med hundra eller hundratals getter. Då är det inte lätt att känna igen alla små killingar som föds.
Men hos oss genbanker, som oftast bara har 4-5 djur, där vi känner varje get lika bra som våra familjemedlemmar och gullar med varje ny killing som om dom var en bäbis. Vi känner nog inte riktigt att öronmärken är så nödvändiga hos oss. Men myndigheter och lagar gör ingen åtskillnad.
Och nu var det dags.
Yngste sonen fick var med för första gången och tyckte det var en lika vidrig upplevelse som vi vuxna.

Ett par tips för att underlätta:
- Gör märkningen i närheten av flocken. Djurstudier visar att getter blir mer stressade av att inte kunna se sin flock än av smärtsamma ingrepp.
- Göra allt annat innan märkningen, om ni vill kolla klövar, tänder, allmänhälsa och att bollarna sitter där dom ska, så gör allt sånt först. Märkningen är det sista som ska göras för då kan man genast efteråt släppa tillbaks killingen till mamma för att få tröst och bli lugnad.
- Försök behålla ett inre lugn. Getter är superkänsliga för sin skötares mentala status och känner av om man är orolig eller ledsen, precis som hundar gör.
- Vi uppfattar att det är mindre smärtsamt att öronmärka ganska unga killingar, gärna innan 4-5 veckors ålder. Vid ca 2 månaders ålder har öronens brosk blivit hårdare och det verkar som dessa killingar reagerar mer på att märkas.

Dessutom finns inga öronmärken som är bra för getter. Man får ofta problem med infektioner och avslitna märken med sargade öron dom följd. Regeln är att man ska beställa ersättningsmärken av JBV och märka om så fort det bara går, men det finns också möjlighet att söka dispens från detta, om man tycker att getternas öron är för trasiga för att kunna märka om. Vi har skrivit en artikel om detta i ett tidigare nummer av Heidrun (medlemstidningen i Föreningen Allmogegeten). Det är dock en rätt byråkratisk, tidskrävande och potentiellt dyr historia att försöka få dispens.


Inga kommentarer: