Det är alltså en blomma, en liten halvparasitisk blomma som övertagit vår hölägda. Eftersom den är parasitiskt så blir det inte mycket annan växtlighet kvar. Och eftersom våra getter och kaniner tycker den är superäcklig att äta i höet, så är den inte särskilt trevlig för oss att få in på lägdan.
Ironiskt nog så anses skallrorna (ängsskallran och den mer sydländska höskallran) vara signalarter för gammaldags och väl hävdade ängar. Så ser myndigheterna på det.
Men de här blommorna är snarast ett tecken på en urarmad äng, ett allt för magert höland, där gräset och de mer bladrika örterna inte kan hävda sig längre. När en bonde i Lappland såg detta hända under nybyggartiden, så gjorde han det som alla vettiga självförsörjare gör. Han försökte balansera systemet genom att sätta de lägdorna i träda ett eller två år. Då ökade näringen i marken och skallrorna fick inte samma möjlighet att invadera. 👍
Vi gjorde ett typiskt nybörjarmisstag när vi började röja och hävda den här gamla inägan som senast gav hö under 1950-talet. Vi trodde på de rekommendationer för skötsel och växtinventeringar som myndigheterna framställer som önskvärda. Att man skulle utarma, för då blev det artrikt, och så "ska" en gammaldags äng ("lägda" på Norrländska) vara. Och vi lät djuren efterbeta ända in på senhösten efter vi slåttrar. Det drog ju ut näringen än snabbare. Jättebra, trodde vi.
Men nej. 😞
Det går helt emot hur våra lägdor skötts traditionellt. De av våra grannar som sköter det så för att få EU-bidrag har numer något som liknar en uttorkad golfbana, det finns knappt näring kvar i marken för att få ens en liten ämlig ört att växa upp. Ingenting där blir högre än 7 cm. Inte heller skallror göre sig besvär hos dom. Ändå slåttrar dom allt med en jättetraktor minst två gånger varje år, första gången veckan efter midsommar, för tidig för att våra traditionella örter här i Lappland någonsin skulle få chans att fröa av sig, och med tanke på de magra markerna så är det helt poänglöst för att få hö. Men det gör inget, för dom kör ut den lilla växtlighet dom slår av rakt ut i skogen, och poängen är ju att få pengar för en viss areal. Trots att den är skött på ett sätt som helt förstör markerna, här uppe i Lappland.
Så nu ska vi restaurera våra marker så som våra nybyggarförfäder gjorde. Vi lade allt i träda förra året och nu ska vi slå så tidigt att skallrorna (som är ettåriga) inte hunnit bilda moget frö. Inget efterbete och så får vi låta det ligga i träda igen nästa år.
Eventuella bidrag från myndigheterna skiter vi ju högaktningsfullt i, vi har aldrig tagit ut en krona för något av det restaureringsarbete vi gjort under vårt decennium här på Forsnäs Hemman. Det är allt för mycket värt att bara slippa handskas med byråkraterna i onödan (och ja, både jag och Husbonden har ju jobbat som myndighetsutövare, så vi vet precis vad vi är glada att slippa). Inte desto mindre har vi räddat stora kulturhistoriska värden som brofundamentet till första vintervägens bro över Vojmån i Åsele Lappmark (som finns på vår mark) och röjt flertalet odlingsrösen och stenmurar på våra inägor. Helt gratis. 😉
För att lära oss hur vi skulle göra för att rätt sköta vårt lappländska höland behövde vi bara läsa i vår favoritbok "Nybyggares Dagliga Leverne", en berättelse om en nybyggarfamilj i byn Dåres som Forsnäs Hemmans medlemmar härstammar från. Det är 1830-tal och det är andra sommaren sedan dom flyttat upp nära fjället för att börja bygga upp ett helt nytt hemman där.
En sådan myr var trädesmyr, under den sommaren, då den icke skulle slås.
Under ett nybygge eller hemman fanns ej sällan så mycket av slåttermyrar, att man kunde få träda myrar två år efter varandra. På myrar, som voro så trädda växte mycket gräs, det år myren åter skulle avbärgas, men i det gräset var mycket gammfönna, vissnat gräs från förra åren.
Men det fanns även nybyggen och hemman, där man hade så litet av myrar att man nödgades slå en myr år efter år, utan att få träda den. Att på så sätt slå myrar kallades att slå enträdingen, och myren sades då vara en enträdningsmyr. På en sådan myr avtog växtligheten år efter år. Till sist växte så tunt gräs på den myren att man ej kunde slå den. Myren sades då vara oslåendes, kunde ej avbärgas."
Våra tidigare inlägg om slåtter:
https://forsnashemman.blogspot.com/2015/07/slatter-i-regn.html
https://forsnashemman.blogspot.com/2016/08/sjalvlastarvagn-mod-ericsson72.html
http://forsnashemmanvardagsliv.blogspot.com/2016/07/tradgardsslatter.html
http://forsnashemmanvardagsliv.blogspot.com/2017/07/slattanna-paborjad-i-lappland.html
http://forsnashemmanvardagsliv.blogspot.com/2017/07/slattern-fortgar.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar