Vi har utlyst katastroftillstånd!

I förrgår stod det klart. Slåttern stod för dörren och långtidsprognosen visar på över +25C varmt och inte en droppe regn på minst 10 dagar. Vi insåg att vintersvälten för djuren verkligen stod för dörren. Vi utlyste katastroftillstånd. 😓

En liten lägda som brukar ge 4 veckors foder. Nu max 2 veckor, om vi slaktar så många djur som bara går.

Som självförsörjare tänker vi till viss del på Hemmanet som en nation i mikro-format. Vi är såklart beroende av storsamhället omkring oss, men i många frågor är vi ändå mer självständiga och måste därför ha mer backup-protokoll än storstadsborna. Katastrofläge inträder när vanlig verksamhet av odling och insamling av foder inte är möjlig. Och det man gör i ett sånt läge är välkänt sedan nybyggartiden här Lappland. 💗

Som självförsörjare fanns (och finns) det en inbyggd "buffert" i systemet. Goda år kunde man äta mer av det man odlade (här i Lappland främst potatis och korn) och djurflocken kunde öka i antal, då det fanns gott om hö över vintern. Dåliga år hade man mindre potatis och korn att äta, men å andra sidan så behöver man då slakta av en del av djuren då dom inte hade nog med hö, så de åren kunde människorna själva äta mer kött. 👍
Man hör ofta talas om att folk svalt och dog under missväxtår här i norr. Historierna handlar främst om missväxtåren 1867-69, och att det blev så illa berodde mestadels på industrins nyliga explosiva framväxt. Många hade flyttat bort från självförsörjar-systemet och dess dynamiska flexibilitet, och när man bodde i städer och jobbade på fabrik, då hade man ju inga djur att slakta av för att få föda i nödtider.

Vår katastrofplan består av ett antal punkter.
1. Vi måste ju slakta av djur för det första. Det handlar om att behålla de allra mest värdefulla avelsdjuren. Resten blir mat, och slaktas snarast. För ju tidigare vi slaktar dom desto mindre betar dom och desto mer av det som skulle ha betats kan tas som hö till de djur som ska övervintras.
2. Vidare lägger vi om arbetsschemat. Nästan allt som har att göra med odling faller bort. Visst skulle vi kunna få en del extra skörd av grönsaker med massor av jobb. Men prioritet just nu är att i alla fall få så pass mycket hö i ladan att några av våra djur kan få leva över vintern.
3. Vi vidgar vyerna för foder. Vi har alltid tagit löv till djuren men i år blir det fördubblat arbete med att ta löv. Vi kommer också slåttra raningarna längs Vojmåns strand, vilket vi aldrig gjort tidigare. Vi funderar också kring vilket sly vi ska spara och offra för att kunna hugga under vintern för "färskt" foder då, för att fylla ut det lilla hö vi får in. Och vi slåttrar på platser vi aldrig varit på förr. Tack och lov är vår byaväg väldigt lite trafikerad, så just nu slåttrar vi kilometervis av väggrenarna, för att få ihop lite extra. Det är så torrt och magerväxt att det är mycket arbete för lite "vinst", men sånt är självförsörjar-livet. 😉

Dagens gärning. Dryga kilometern väggren slåttrad och räfsad. Kanske 2 veckors ytterligare föda. Vi räknar med ca 30 veckors vinterfodring här i Lappland.

Överlag, det här klarar vi såklart också. 💪 Om än med liten marginal. Tack och LOV att vi inte är instängda i det kommersiella djurhållnings- och odlarsystemet! Oavsett konventionell miljövidrig verksamhet eller eko/krav, så handlar det om industriella system i stor skala. Och vid såna här tillfällen det blir tydligt att det är den småskaliga strukturen som är den långsiktigt överlevnadsbara. 😊

Slutligen en passage från vår favoritbok "Nybyggares Dagliga Leverne" som belyser precis hur den här flexibiliteten funkar i ett dynamiskt och småskaligt självförsörjar-liv. Det är inte kul att uppleva, och det märks tydligt i berättelsen. Men det är aldrig fara å färde, man riskerar inte att svälta ihjäl. Inte ens nybyggare i övre delen av en av Vilhelmina fjälldalar, fast nybygget bara är 4 år gammalt på 1830-talet och långt ifrån uppbyggt.

Husbonden började tala och sade: "Ho må veta, vad vi ska kunna föda våra kreatur med under kommande vinter. Myrarna är i sommar så eländigt växta, så att det är ej mycket att taga på dom. Nästa vecka är Sara-veckan (då man traditionellt började slåttern), men nog få vi hålla upp med att börja slå tills veckan efter den veckan, kan hända att fodret töjer sig lite."

Senare på hösten hände följande: "Nu uppstod en allvarlig överläggning mellan husbonden och matmodern, om huru många kreatur man skulle våga på att sätta in och försöka vinterföda. Till sist sade husbonden 'Det lär nog icke bli annan utväg, än att vi måste slakta undan bra många kreatur, och vi skola nog få pärra, anstränga oss, allt vad vi förmår, det oaktat, för att kunna hålla de kreatur, vi få kvar, vid liv över vintern.' Matmodern sade: 'Vi hade alldeles för värdefulla kor för att förfara någon, men det är väl ingen annan utväg än att slakta en av dem och då är det väl lämpligast att taga ned Örsvart, som är gamlast av våra kor. Utav fåren kunna vi utan saknad slakta sex till åtta stycken."