Om jag behöver kläderna på kroppen för att inte frysa ihjäl, så är jag ju tacksam om ingen tar dom ifrån mig, klär av mig naken. Också huset vi bor i är ett skal mot vårt bistra Lappländska klimat som jag gärna ser att jag får fortsätta sköta och underhålla för att ha förmånen att bo i. Vi delar den bostaden tillsammans med så många andra man bara kan "knö" in.
Men mark? Vatten? Många tycker sig kunna äga även dessa. Kanske kommer till och med luft kunna ägas till slut? 😕
Er tid ägs redan, inbilla er ingen annat! 😉
För oss här på Forsnäs Hemman framstår det som helt absurt. Inte desto mindre har vi satsat allt vi har för att "äga" så mycket som möjligt!
Så här alltså; vi har 6 000-åriga bosättningar här i Forsnäs by, från mesolitikum, mellanstenålder. Folk bodde här under långa tider redan innan man kunnat använda metall överhuvudtaget. Riktiga, stora gårdar av samma typ som i tex. Vuollerim eller rekonstruktionerna i Genesmon. Där bodde klaner, människoflockar under lång tid. Varje hus kunde underhållas 500-700 år innan man slutligen övergav det gamla "hemstället" och byggde ett helt nytt, ofta i närheten. Man samlade, jagade och fiskade i närområdet såklart. Men det är svårt att tänka sig att nån enda människa fick för sig att tro att det gick att "äga" ett område, som enskild formell ägare. Det var nog inte ens ett tankemönster som fanns på den tiden.👍
När våra nybyggarförfäder (via statens hävdade makt) tog besättning över vissa landområden här i vår region i Lappland var det lite annorlunda. Man flyttade ut rakt i "vildmarken" (samiskt land) med bara sina händers kraft och sinnets kunskap, kanske en ko och ett par får. Alltså rakt ut på bar backe. Så kom familjen Arvidsson till Dåres år 1834 och byggde sitt allra första hem på sin nybyggarlott långt upp mot Vilhelminafjällen. De bodde under en gran den första sommaren och startade sitt hemman under svåra omständigheter och tidsbrist under den korta Lappländska sommar då dom både skulle få till en stuga att bo i OCH hinna samla hö till djurens vinterfoder OCH ta upp tillräckligt med åker för att kunna odla potatis och korn nästa sommar. Stugan liknade mest en koja med jordgolv, men ändå var deras lycka total när de hade färdigställt byggnaden.💗
Det står i boken "Nu trädde alla hushållets medlemmar för första gången in i nya stugan. Barnen voro övermåttan glada. De hoppade på jordgolvet och sprungo omkring och skrattade. Även husfadern och hans hustru kände sig mycket glada och tacksamma, ty nu hade de ett eget hus att börja bo i. Och det huset var deras eget".
Men det var ju inte deras eget, dom ägde inte formellt detta nybygge. Genom att acceptera att bli nybyggare så fick dom anvisat sig en andel av "statens" mark (OBS! dock; Sápmi), men med ett skuldebrev som angav att dom skulle arbeta i sitt anletes svett under minst 7 år tills de byggt upp ett Hemman som kunde uppbära ett antal medlemmar och som kunde producera ett överskott nog stort att det kunde bli skattepliktigt till Svenska staten och kommunen.
Nybyggarfamiljen där i Dåres var idoga, och de fick sin dröm förverkligad, dom skapade sig en bärkraftig gård och blev efter 7 år skattepliktiga bönder. Och var så stolta över det. Se citatet längst ner här.
Men banker fanns inte på den tiden i Lapplands extrema glesbygd. Familjen Arvidsson i Dåres satte sig i skuld korta stunder under uppbyggnaden av hemmanet, dom lånade av grannfamiljer och av handelsmannen som trodde på deras kapacitet. Inte till opersonliga banker eller internationella finansiella konglomerat. Och dom hatade att stå i skuld, dom hade "rentav överdriven skräck för att sätta sig i skuld". Men vad jag funderat på är om det är så överdrivet att vara riktigt rädd för att vara skuldsatt?
Jag läste i yngre dagar "Skogsliv vid Walden" av Thoureau. I hans analys av vad en människa verkligen behöver för att leva, och det ekonomiska system som det moderna samhället lurar oss in i, är en av de stora kritiska punkterna just skulden som skapas genom att en människa inte kan bygga en enkel bostad på mark som anses "allmän". Redan då (han levde under exakt samma tid som nybyggarna Arvidsson i Dåres, Lappland) så hade "Amerikat" utvecklat allmänna banksystem. Thoureau (en man i sina tidiga 30-år) funderar på hur fel det blivit när han jämför naturfolk, som kan bygga sig en tipi eller hydda med klanens hjälp och sedan börja sitt nya vuxna liv helt "skuldfritt" med hur det blivit för hans jämnåriga i 1830-talets Amerika som är skuldsatta slavar under stora delar av sitt liv för att betala av sin boning. Han var klart kritisk och ifrågasätter nyttan av att byta ett enkelt liv i en enkel boning på allmän mänsklig mark som "ingen" äger, till att slava under stora delar av livet för att betala lån.😕 Se även ett längre citat från den boken här nedan.
Vi har alltid haft samma inställning som familjen Arvidsson på nybyggartiden, som skuldsatta är vi slavar. Samma har också kommenterats av två ledande politiker i modern tid. Båda trodde dom "kommit på det själv", Ernst Wigfors och Göran Person. Citatet är; "Det som är satt i skuld är inte fri". Egentligen är ju den första skrivna källan mycket, mycket äldre. Detta är med all säkerhet en insikt som många människor förstått genom tiderna. Ordspråksboken i bibeln redan skriver att "den som lånar blir långivarens slav". Och jag höll på att trilla av stolen för fem dagar sedan när färglöse Riksbankschefen Ingves svarade på frågan om varför han personligen, inte hade några bostadslån. 😲
Jo, han ansåg att; "den som är i skuld aldrig är fri".
Både jag och Husbonden jobbade oss igenom studietiden och lyckades därför betala av minimala studielån redan tidigt i "karriären". Numer anses tydligen att studielån är en naturlig del, som en slags extra "skatt" för att man fått en utbildning som staten sen ändå i många fall drar nytta av i andra änden också. 😕
Bostad är en riktigt svår ekvation för de som vill vara helt skuldfria i vårt samhälle, nu liksom på 1800-talet för Thoreau och nybyggarfamiljen Arvidsson i Lappland. Hur många av er som läser ÄGER egentligen er bostad? Eller ens ert liv? Hur många har lån på både basen för livet (bostaden), och er möjligheten att utöva er kompetens (studielånet)?
Har man tur så kan man ibland välja graden av sitt slaveri. Vi valde att INTE köpa en nybyggd lägenhet i Hammarby Sjöstad. Utan genom att byta ner oss till en bostad som var en tredjedel så stor som vår förra "lyxvilla", alltså tränga in oss som en äkta nybyggarfamilj, och leva som fattiga kyrkråttor, om än lyckliga kyrkråttor, så andas vi nu äntligen frisk och fri luft, sedan en vecka tillbaks.😊
Vi kan äntligen kalla oss HemmansÄGARE utan att överdriva. Vi ser både åt väster och öster längs byavägen och söderut över Vojmån (norrut ligger myren) och ser ingen granne i sikte. Vi äger vår värld!💪
Vi på Forsnäs Hemman som inte tror på personligt ägande, vi som skrattar åt bara tanken att en individuell människa genom ett papper ska kunna hävda sig äga en del av moderjord! MEN vi äger ändå, inom denna sjuka samhälleliga struktur, rätten över "vår" plätt här på jordens yta. Och därmed friheten och möjligheten att giva våra "grannar" och samhället "fingret" ✌ .
Och tills dess civilisationens skröpliga system helt kollapsar kan vi dessutom hävda vår rätt att INTE förstöra skog och mark på Forsnäs Hemman.
Vi andas fri luft!
Vi äger vår värld!
Ironin passerar inte obemärkt förbi.😏
Ur boken "Skogsliv vid Walden", av Henry David Thoreau, sid 89.
"Om det förutsättes, att civilisationen verkligen innebär en förbättring i människans förhållanden så måste det bevisas, att den är i stånd att förse oss med bättre bostäder utan att öka dem i pris och en saks pris betyder vad jag vill kalla det mått av liv, som kräver i utbyte för ifrågavarande sak, antingen omedelbart eller så småningom. Ett genomsnittligt hus kostar här i nejden ungefär åttahundra dollars, och att spara samman en sån summa skulle taga i anspråk tio eller femton år av en arbetares liv, även om han inte hade familj att dra försorg om dessutom; varav följer, att mer än hälften av hans livstid går åt, innan hans wigwam är färdig. Antaga vi att han betalar hyra istället, så är detta endast ett tvivelaktigt val mellan onda tingar. Skulle det vara förståndigt av en vilde att utbyta sitt tält mot ett palats på såna villkor?"
Ur boken "Nybyggares Dagliga Leverne", av O.P Pettersson, sid 452 pp.
Husbonden kommer just hem från Andersmässfirandet (lucia) på "Plassen" Vilhelmina centralort, och har med sig ett domutslag om sin framtida skattemässiga och sociala status.
"Länsman Rhen sade, att skatteläggningsutslaget hade kommit. I detta stod det, att nybygget Dåres var skattlagt till kronohemman och Gustav Arvidsson skulle såsom hittills, vara åbo på hemmanet, och ålåg det honom att årligen till kronan erlägga skatt och ränta med ett penningbelopp av tre riksdaler trettiotvå skilling.
När husbonden kom åter till hemmet voro alla där mycket nyfikna att få höra allt slags kyrknytt. Husbonden berättade vad han hört länsmannen läsa upp för sig.
'Ja, nu är jag bonde och du Ingrid är bondhustru och ni barn, äro bondbarn', sade husbonden småskrattande.
Gustav Arvidsson och hans hustru Ingrid hade nu nått fram till den ställningen, som de redan från de första dagarna, de vistades i Dåres, hade ivrigt önskat kunna uppnå en gång. Nu hade de häst, sex mjölkande kor, en kviga, en årskalv och tjugotalet får i fähuset. Så vid åker hade de hunnit taga upp, att de i goda år erhöll tillräckligt av korn och potatis. Aderton riktiga nät hade de att lägga i sjön och därtill hade de många lakastrutar och en långrev, och båt hade de både i Stalonsjön och i Malgomajsjön. Alla slåttermyrar, som lydde under hemmanet, voro uppslagna och hade alla tillräckligt med hässjor. Mat hade de icke blott för den närmaste kommande tiden, ja till och med så riktigt att de skulle kunna hjälpa bort därav åt en nödlidande, som kunde komma till Dåres för att bedja om hjälp.
Numera hade de hela och riktiga kläder att hava på sig, då de voro på kyrkplatsen eller voro i något ärende i en by längre ned i socknen, om än man hemma i vardagslag gick i kläder, som hade lapp utanpå lapp, eller som voro mycket trasiga.
För vad Dåresfolket hade, voro de icke i skuld till någon människa med en enda skilling.
Gustav Arvidsson hade en rentav överdriven skräck för att sätta sig i skuld, och tvangs han någon gång göra sig skyldig, hade han ingen levande ro förrän han hade kunnat betala, det han hade blivit skyldig.
Det som hade hjälpt Gustav Arvidsson och hans hustru till den goda ställningen, de hade, var de penningar och varor som Ingrid hade skrapat samman, under sina tiggarefärder nere i landet. Utan detta stöd hade det nog varit vida svårare att draga sig fram. Men det som mer än annat hade hjälpt dem, var deras och barnens nyttiga arbete. Icke hade man jäktat i arbetet, men man hade arbetat ihärdigt och flitigt från morgon till kväll alla arbetsdagar och aldrig slumrat bort, förspillt, någon arbetstid och sin arbetskraft hade man lagt ned i nyttigt arbete, d.v.s. sånt arbete som förvärvade dess utövare mat och kläder och något lite penningar. Dåresfolket såg och kände, att de nu hade det så var som de någonsin önskade; något bättre behövde de icke. Någon tanke på att förvärva rikedom uppstod icke i deras sinnen, och för vad de hade fått voro de djupt tacksamma och glada."
Gustav och Ingrid var båda av samisk släkt, men tillhörde en gren som redan på tidiga 1800-tal hade övergivit renskötsel och den nomadiska livsstilen för att istället bli nybyggare och bönder. Det var mycket vanligt under denna tid och troligen är de flesta av oss som härstammar från dessa trakter ättlingar till de här första bonde-samerna som byggde upp den moderna bofasta civilisationen.
Både jag och Husbonden jobbade oss igenom studietiden och lyckades därför betala av minimala studielån redan tidigt i "karriären". Numer anses tydligen att studielån är en naturlig del, som en slags extra "skatt" för att man fått en utbildning som staten sen ändå i många fall drar nytta av i andra änden också. 😕
Bostad är en riktigt svår ekvation för de som vill vara helt skuldfria i vårt samhälle, nu liksom på 1800-talet för Thoreau och nybyggarfamiljen Arvidsson i Lappland. Hur många av er som läser ÄGER egentligen er bostad? Eller ens ert liv? Hur många har lån på både basen för livet (bostaden), och er möjligheten att utöva er kompetens (studielånet)?
Har man tur så kan man ibland välja graden av sitt slaveri. Vi valde att INTE köpa en nybyggd lägenhet i Hammarby Sjöstad. Utan genom att byta ner oss till en bostad som var en tredjedel så stor som vår förra "lyxvilla", alltså tränga in oss som en äkta nybyggarfamilj, och leva som fattiga kyrkråttor, om än lyckliga kyrkråttor, så andas vi nu äntligen frisk och fri luft, sedan en vecka tillbaks.😊
Vi kan äntligen kalla oss HemmansÄGARE utan att överdriva. Vi ser både åt väster och öster längs byavägen och söderut över Vojmån (norrut ligger myren) och ser ingen granne i sikte. Vi äger vår värld!💪
Vi på Forsnäs Hemman som inte tror på personligt ägande, vi som skrattar åt bara tanken att en individuell människa genom ett papper ska kunna hävda sig äga en del av moderjord! MEN vi äger ändå, inom denna sjuka samhälleliga struktur, rätten över "vår" plätt här på jordens yta. Och därmed friheten och möjligheten att giva våra "grannar" och samhället "fingret" ✌ .
Och tills dess civilisationens skröpliga system helt kollapsar kan vi dessutom hävda vår rätt att INTE förstöra skog och mark på Forsnäs Hemman.
Vi andas fri luft!
Vi äger vår värld!
Ironin passerar inte obemärkt förbi.😏
Ur boken "Skogsliv vid Walden", av Henry David Thoreau, sid 89.
"Om det förutsättes, att civilisationen verkligen innebär en förbättring i människans förhållanden så måste det bevisas, att den är i stånd att förse oss med bättre bostäder utan att öka dem i pris och en saks pris betyder vad jag vill kalla det mått av liv, som kräver i utbyte för ifrågavarande sak, antingen omedelbart eller så småningom. Ett genomsnittligt hus kostar här i nejden ungefär åttahundra dollars, och att spara samman en sån summa skulle taga i anspråk tio eller femton år av en arbetares liv, även om han inte hade familj att dra försorg om dessutom; varav följer, att mer än hälften av hans livstid går åt, innan hans wigwam är färdig. Antaga vi att han betalar hyra istället, så är detta endast ett tvivelaktigt val mellan onda tingar. Skulle det vara förståndigt av en vilde att utbyta sitt tält mot ett palats på såna villkor?"
Ur boken "Nybyggares Dagliga Leverne", av O.P Pettersson, sid 452 pp.
Husbonden kommer just hem från Andersmässfirandet (lucia) på "Plassen" Vilhelmina centralort, och har med sig ett domutslag om sin framtida skattemässiga och sociala status.
"Länsman Rhen sade, att skatteläggningsutslaget hade kommit. I detta stod det, att nybygget Dåres var skattlagt till kronohemman och Gustav Arvidsson skulle såsom hittills, vara åbo på hemmanet, och ålåg det honom att årligen till kronan erlägga skatt och ränta med ett penningbelopp av tre riksdaler trettiotvå skilling.
När husbonden kom åter till hemmet voro alla där mycket nyfikna att få höra allt slags kyrknytt. Husbonden berättade vad han hört länsmannen läsa upp för sig.
'Ja, nu är jag bonde och du Ingrid är bondhustru och ni barn, äro bondbarn', sade husbonden småskrattande.
Gustav Arvidsson och hans hustru Ingrid hade nu nått fram till den ställningen, som de redan från de första dagarna, de vistades i Dåres, hade ivrigt önskat kunna uppnå en gång. Nu hade de häst, sex mjölkande kor, en kviga, en årskalv och tjugotalet får i fähuset. Så vid åker hade de hunnit taga upp, att de i goda år erhöll tillräckligt av korn och potatis. Aderton riktiga nät hade de att lägga i sjön och därtill hade de många lakastrutar och en långrev, och båt hade de både i Stalonsjön och i Malgomajsjön. Alla slåttermyrar, som lydde under hemmanet, voro uppslagna och hade alla tillräckligt med hässjor. Mat hade de icke blott för den närmaste kommande tiden, ja till och med så riktigt att de skulle kunna hjälpa bort därav åt en nödlidande, som kunde komma till Dåres för att bedja om hjälp.
Numera hade de hela och riktiga kläder att hava på sig, då de voro på kyrkplatsen eller voro i något ärende i en by längre ned i socknen, om än man hemma i vardagslag gick i kläder, som hade lapp utanpå lapp, eller som voro mycket trasiga.
För vad Dåresfolket hade, voro de icke i skuld till någon människa med en enda skilling.
Gustav Arvidsson hade en rentav överdriven skräck för att sätta sig i skuld, och tvangs han någon gång göra sig skyldig, hade han ingen levande ro förrän han hade kunnat betala, det han hade blivit skyldig.
Det som hade hjälpt Gustav Arvidsson och hans hustru till den goda ställningen, de hade, var de penningar och varor som Ingrid hade skrapat samman, under sina tiggarefärder nere i landet. Utan detta stöd hade det nog varit vida svårare att draga sig fram. Men det som mer än annat hade hjälpt dem, var deras och barnens nyttiga arbete. Icke hade man jäktat i arbetet, men man hade arbetat ihärdigt och flitigt från morgon till kväll alla arbetsdagar och aldrig slumrat bort, förspillt, någon arbetstid och sin arbetskraft hade man lagt ned i nyttigt arbete, d.v.s. sånt arbete som förvärvade dess utövare mat och kläder och något lite penningar. Dåresfolket såg och kände, att de nu hade det så var som de någonsin önskade; något bättre behövde de icke. Någon tanke på att förvärva rikedom uppstod icke i deras sinnen, och för vad de hade fått voro de djupt tacksamma och glada."
Gustav och Ingrid var båda av samisk släkt, men tillhörde en gren som redan på tidiga 1800-tal hade övergivit renskötsel och den nomadiska livsstilen för att istället bli nybyggare och bönder. Det var mycket vanligt under denna tid och troligen är de flesta av oss som härstammar från dessa trakter ättlingar till de här första bonde-samerna som byggde upp den moderna bofasta civilisationen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar