Hundkex

Vi äter en hel del vild mat från vår omgivning. Samlade växter, fiskar och musslor och jagade eller påkörda djur. Rötter av hundkex (Anthriscus sylvestris) är något vi ätit under många år. Men jag har insett att det är ganska ovanligt. Här är en bildserie och beskrivning av hur vi äter den här delikata, och vanliga växten. 😊😊

Först är det viktigt att påpeka att man måste vara helt säker på vilken växt man plockar. Den flockblomstriga familjen innehåller några av världens giftigaste blommor. Men om man väl lärt sig hundkex, så har man mycket att hämta, för det är en av Sveriges vanligaste växter. Vanligen är varje rot som en mindre morot i storlek, men nu när vi håller på att rensa våra trädgårdsland får vi ibland upp riktiga praktexemplar. Allt i min hand på bilden är egentligen en och samma rot. En massiv grenad historia som växte i samma pallkrage som vår gräslök.

En fördel med hundkex-rötter är att dom inte behöver skalas. Det går lätt att skrubba av det yttre med en vanlig kökssvamp eller rotborste. Sen delar jag dom på längden och skär i bitar. Detta för att bitterämnen ska kunna dra ut lättare. Men....de smakar inte så bittert enligt vår erfarenhet. Det kan i och för sig ha att göra med att vi bor i Lappland. Enligt experten på området, Stefan Källman, så smakar roten bättre ju längre norrut man kommer, och sämre ju torrare marker den växer på. Hos oss smakar den utsökt, en helt egen, unik smak. Men i Källmans bok "Vilda växter som mat och medicin" så påpekas att hundkex-rot sällan ätits av traditionella folkslag. Så kanske smakar den vanligen betydligt sämre än hos oss. 😏

Rötterna smakar alltså fullt ätbart även råa direkt efter man grävt upp dom här hos oss i norr. Men jag brukar ändå blötlägga bitarna i ett par omgångar vatten innan tillagning. Kanske tar det bort en del av den beska som ändå finns där. Jag tycker i och för sig att den där svagt bittra smaktonen är god, men den uppskattas inte av alla. Om man rensar och blötlägger sina rötter på förmiddagen så är de sen redo att tillaga lagom vid middagsdags. 👍

Tillagningen är enkel. Man kokar dom tills dom är mjuka, det tar vanligen bara 5-10 minuter. Eftersom det inte blir några stora portioner så gillar vi att äta dom som dom är, med lite örtsalt och kanske lite smör. Ibland som tillbehör till en fin köttbit. Den där unika smaken är verkligen väldigt god. Men för att inte folk ska få upp förhoppningarna i onödan så kan det vara värt att citera Stefan Källman igen. Hans beskrivning är "förväll 2-3 gånger, detta hjälper någorlunda. Koka sedan rötterna 45-60 minuter i ordentligt med vatten. Rötterna smakar sen endast svagt beskt eller inget alls".

Så uppenbarligen är våra Lappländska Hundkex enormt välsmakande, för det räcker som sagt bara med lite urlaking och en kort kokning, och det smakar alltså egentligen bra redan direkt från jorden. Dessutom vill vi ju inte alls bli av med smaken, den är verkligen delikat. 😋

Några tidigare inlägg om när vi äter vilda växter:
Svinmålla: http://forsnashemmanvardagsliv.blogspot.com/2019/07/svinmalla-som-spenat.html
Syra (eller som den helt ologiskt kallas här i Södra Lappland, salta blad): https://forsnashemman.blogspot.com/2019/05/salladsskalen.html
Nässlor: http://forsnashemmanvardagsliv.blogspot.com/2018/08/nasslor-hela-sasongen.html