Min aronialängtan började redan på tidigt 2000-tal när jag var doktorand på Umeå universitet. På deras rätt nya stora parkering bredvid polishögskolan och humanisthörnet av campus hade dom planterat rader av aronia. Och alla bar enormt stora klasar med bär som blev mattsvarta och helt mogna redan tidigt i september.
Jag var frälst och så fort vi flyttade hit till Forsnäs Hemman i södra Lappland är 2007 köpte jag hela 40 buskar och planterade. Efter några år blev det tydligt att....själva buskarna överlevde här, och trivdes bra. Men vi bor för kallt till för att bären ska hinna mogna. Den enda nytta vi haft av alla dessa buskar är att vi kan plocka bären i mars, när dom mjuknat och blivit bruna på kvistarna. Då kan vi ge dom till våra Ölandshöns, som uppskattar dom enormt den årstiden. Sen är dom vackra. Men själva har vi inte kunnat äta ett enda bär. 😏
En av mina sämre satsningar i trädgården alltså. De senaste 3-4 åren har jag grävt upp ungefär hälften av buskarna och planterat annat där. Som nyponbuskar, bärtry och den enda sort av så härdiga krusbär jag hittat att dom hinner mogna här. Resten av aronian står kvar, för hönsens skull och för att dom är så vackra på hösten. Och...för att dom kanske mognar bättre här vartefter. Vi får ju trots allt varmare klimat i en rasande fart.
Tidigare inlägg om aronia hos oss:
Tidigare inlägg om surhösten, den värsta av alla årstider:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar