God Jul med getminnen från nybyggartiden

När jag körde mot Skellefteåtrakten till vår ”lappgetsbytar-träff” en vacker sensommardag år 2017, så färdades jag genom riktiga get-trakter. Jag blev påmind om det av en vägskylt som visade mot ”Bocksmyr”. Då insåg jag att jag befann mig en socken jag nyligen mött på ett annat sätt, som jag just läst om i en bok, ”Nybyggaröden i Gamla Degerfors”. 

Texten är på ytan en ganska torr uppräkning av de 200 bosättningar i Vindelns kommun som övergivits genom åren.  Långa rader av familjer, namn, äktenskap och barn som fötts, ägodelar och produktionsmängder. Men insprängt i alla dessa listor framträder också själva livet i dessa magra bygder. Hela socknen är stenig, tallbevuxen moränmark, enormt näringsfattig och svårarbetad om man skulle röja sig ett nybygge för hand för 200 år sedan. Man märker det på namnen på många av ödegårdarna, som Stenbacka och Mossaberg. Hur känner man inför sitt nybygge när man döper det till ”Kampen”, kan jag undra?

Därför är det också tydligt att det varit getmarker. När det inte går att föda en ko så går det ändå att föda några getter. Och även om getter inte var särskilt uppskattade, och sällan omnämns i texterna så skymtar de ändå fram ibland. I uppräkningen av egendom i bouppteckningar, eller i skatteunderlag. Kronotorpare Olof Johanson efterlämnade en enda ko, två får, ett lamm, samt en get och en bockkilling i mitten av 1800-talet.  Var man rikare så hade man inte getter. De gårdar som listar 3 kor eller fler har alltid kor, häst och får, men aldrig getter. Getter var verkligen ”fattig mans ko”. Eller fattiga ensamstående mammors enda räddning.

Ibland skriver författaren också upp små anekdoter, folklivshistorier som levt kvar från 1800-talets början. Han berättar bland annat om Kajsa-Maja på Sandtorp, ytterligare ett gårdsnamn som vittnar om mycket magra möjligheter. Hon var så fattig och desperat att hon brukade hämta dödfödda ungdjur hos grannar för att föda sina två barn. Hon brukade också äta upp moderkakorna. När hon fick arbete på andra gårdar så låste hon in sina barn inne i stugan under tiden. Ibland kom grannarna dit med mat till barnen när de tyckte Kajsa-Maja varit ute på jobb för länge, och kunde se genom fönstren att barnen ibland också var fastbundna. Maten fick grannarna ändå in till barnen genom att hissa ner den genom skorstenen. I slutet av historien skymtar geten i familjen fram. Kajsa-Maja brukade nämligen ofta skryta om sina barn, hur väl dom samsades omkring skålen med getmjölk som hon brukade sätta fram åt dom innan hon gick iväg.

Och så här skriver författaren Henning Larson om ett annat getminne: ”När man talar om gångna tider är det ofta fråga om nöden och bekymren. Det är dessa händelser som präntats i hävder och protokoll. Få beskriver glädjen, lekarna och nöjena. Dessa hade mindre plats, med de fanns där. Här ”på Högland” fanns barnaglädjen i form av en getabock med tillhörande kördoningar. Med den hade barnen roligt i flera år. Här var leken förenad med nyttan. En nytta som bara förhöjde glädjen. De fick en liten höskrinda till den lilla kälken och med den körde de hem hö från uteängarnas hässjor och lador. Bocken var så ivrig med lasset att han sprang direkt in i hölidret med det. Det sa tjong, när han kolliderade med timmerväggen. Det är gårdens dotter Thea, f.1899 som berättar detta för mig. Det lyser i ögonen av fröjd när hon erinrar sig dessa barndomsupplevelser”. 

För mig som modern getägare till en av våra älskade och värdefulla allmogeget-raser så var det en makalös dag, där i augusti. Att jag fick åka igenom dessa trakter, med mina egna Lappgetter i transport, och reflektera över det jag läst i boken och se de vackra, men svårbrukade marker som berättelserna utspelat sig på. Nu när jag skriver detta är det tredje advent och jag påminns än en gång om allt det svåra, men också i Julens anda, om allt det som ändå var så medmänskligt även då! Folk som brydde sig om varandra, som hissade ner mat till övergivna barn genom skorstenen. Folk som lade kraft på att skapa leksaker till barnen mitt i detta armod. Folk som öppnade sina hjärtan. 

Som gamla mor Magda, som aldrig kunde gå och lägga sig på sitt arma torp utan att någon i familjen tittat till att ytterdörren inte var låst, för ”det kan ju komma nån stackare som behöver komma in”. Varje kväll yttrades den frasen, i hela hennes långa liv.

Nu inför julen är det den tanken som stannar kvar, som boken verkligen gett mig. Oavsett omständigheter, oavsett om det är familj eller okänd, så är det medmänskligheten som lyser starkast!

Med dessa små funderingar om nybyggare och getters roll så önskar jag nu God Jul till alla allmogegetsägare runt om i landet!

AnnJessica Ericsson på Forsnäs Hemman/ Genbanksansvarig för Lappgetterna


.....

Texten är tidigare publicerad i medlemstidningen Heidrun inför julen 2017. Tidningen ges ut av föreningen Allmogegeten, som är ansvarig för bevarandearbetet för våra tre gammaldags, härdiga och friska allmogeraser, Göingegeten, Jämtgeten och våra fina, älskade Lappgetter.