Jag brukar säga att oavsett hur länge man odlat, så lär man sig alltid något nytt varje säsong. Nu är det strax över 20 år sedan jag blev huvudansvarig för familjens odlingar och i höstas kände jag ändå att jag inte hade lärt mig så mycket under just det här året. Allt hade gått bra och det kändes som jag fått in en viss rutin. 😊
Tills jag skulle skörda vintersalladen igår. En nätt liten växt som tål kyla och står ätbar långt in på vintern, även om man måste gräva fram den ur snön. Och det är ju tur att den är så tålig, för....det var precis vad jag behövde göra. Alltså gräva fram den, och inte bara gräva bort ett vanligt snötäcke. Utan jag fick kämpa mig igenom ett rejält takras av snö vid höladans södra vägg.
Lärdomen är alltså att man inte ska plantera vintersallat där det kan bli takras, på förvintern, i Lappland. Men, till mitt försvar var det ingen lätt sak att räkna ut på förhand. För.....vi har liksom inte takras, på förvintern, i Lappland.
Eller, vi har åtminstone inte haft förr om åren. Snön som faller på hösten brukar ligga kvar, och takrasen kommer först till vårvintern, i slutet av mars. Allt är annorlunda nu, och än mer annorlunda lär det bli framöver vartefter hela jorden värms upp. 😕
Jag fick i alla fall fram ett par tussar, något åtgångna vintersallatsplantor. Blandat med lite finstrimlad svartkål blev det bra i våra pitabröd med renkött, familjens gårdagsmiddag. 😋
Tidigare inlägg om sallat:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar