Dagen för humanistisk tolerans och mänsklig kärlek

Just nu går kärlekens och toleransens humanistiska parad genom vår huvudstad. Det var 22 år sedan jag själv fick delta. Det var bara fjärde året prideparaden gick genom Stockholm, från Humlegården till Tantolunden. Och vi blev väldigt uppmärksammade både i tidningar och film, då vi beslöt att helkroppsmåla oss med de finaste färger som finns. De färger som visar att alla är lika mycket värda, alla har rätt att vara de dom är och alla har rätt att älska, ha relationer med alla andra fria vuxna individer! 💗

Så låt oss fira äkta kärlek, den sorten som tillåter all form av respektfull kärlek mellan människor.
Jag är med den stora stolthetens tåg i hjärtat och vet hur fantastiskt roligt dom har det just nu. Och för måååånga år sedan hade jag alltså också chansen att vara med på plats, ett minne för livet! 

Även om paraden handlar om att fira och ha roligt, är det också värt att fundera en stund på hur oerhört ovanligt denna möjlighet att visa upp sin kärlek har varit.
Vi är lyckliga som lever i en unik tid och på en någorlunda tolerant plats på jorden! 

💗💕💖

Apropå artikeln, så handlade den ju inte alls om Pridefestivalen, utan om en film med Lena Nyman, som vad jag vet aldrig blev färdigställd. När jag och kompisen (blåhåriga kompisen Maggan, som barnen fortfarande tänker på henne som) kom till Humlegården inför paraden, fullt kroppsmålade, så blev vi tillfrågade av någon filmassistent om vi kunde tänka oss att åka på deras flak, som skulle filmas. Jag antar att vi såg mycket bättre ut än några dom anställt för åkturen. Och vi var bara glada att slippa gå hela vägen. Vi fick skriva under statistavtal (klart tveksamt i det tillstånd som åtminstone jag var i, Maggan var alltid måttligare under vår vilda ungdom) och så hivades vi upp på flaket, med uppmaningen att "dansa som om det inte fanns någon morgondag".  

Och nånstans mellan Humlegården och Tantolunden togs alltså den här bilden. Och vi hamnade högst upp på mittuppslaget på Expressen. Vi hamnade också på en något mindre bild av liknande slag i Aftonbladet. Man kan konstatera att 4 år in i Pridefestivalens Svenska historia, var det en total succé, att komma helkroppsmålade. Numer hade vi nog knappt synts i mängden. Vilket är SÅ härligt att tänka på! 😊

Att medverka då, var ett ställningstagande! Och jag har aldrig ångrat att vi stöttade HBTQI+-rörelsen då (eller någonsin senare), även om jag också måste erkänna att det långt ifrån bara blev den humanistiska aktion vi hade avsett. Det var också ett sjuherrans party. 💪
Vilket säger något om den kraft och vilja som fanns inom HBTQI+-rörelsen, och förhoppningsvis finns kvar nu, trots ständiga motgångar, hot och svårigheter.

Och partyt, om än svårt dagen efter, är något jag inte heller ångrar. 😅

...
Tidigare inlägg om att inte vara en bigott skitstövel: 
forsnashemmanvardagsliv.blogspot.com/2017/08/livets-mening.html
forsnashemman.blogspot.com/2021/08/fargglada-frimarken.html
forsnashemmanvardagsliv.blogspot.com/2019/06/fina-frimarken.html