Titta, där i mitten av kylskåpet, där sitter en bild uppsatt. När vi tittar närmare så blir vi indragna i en liten historia om en av de viktigaste stunderna i dessa två människors liv.
et är ganska kalt och tråkigt inrett, mestadels vita väggar, med en generisk målning av hav, bakom soffan. 
Mannen är vänd rakt mot kameran, medan kvinnan sitter bortvriden från honom men med ansiktet vänt mot fotografen. Kvinnan är jag. Jag är 28 år, doktorand och jobbar just den här perioden med storskaliga multivariata analyser av enorma databaser. Jag har just hållit ett föredrag på den vetenskapliga konferens som vi båda är på. Det var inte min forskning primärt, men de övriga medarbetarna kunde inte vara med på just den här konferensen, och mannen, som är min chef och professor, anser det vara "lärorikt" för doktorander att stå för så många presentationer som möjligt. Dessutom slipper ju han.
Vi är i Tjöme, söder om Oslo och alldeles vid kusten. Konferensen handlar om hälsa i cirkumpolär områden. Men på Norges sydkust är det denna dag, den 5 maj, 2001 soligt och varmt. Mitt föredrag handlade om en databas som visade sig otroligt spännande för forskarna från Umeå. De haffade tag på oss för "en öl" och många frågor direkt efter föredraget. Och där sitter vi alltså, på bilden.
Jag och min dåvarande chef, Husbonden Per, tänker nog mest på annat. Man ser att Pers askblonda hår redan är solblekt. Turerna till sommarhuset i Dorris/Dåres norr om sjön Malgomaj, har inkluderat många timmar i vårsolen tillsammans med familjen, fru och två barn 2 och 4 år gamla. Hans ögonbryn är redan så blonda att dom inte riktigt syns. Jag har mest suttit vid datorn under samma period. Och inte brukar mitt hår solblekas heller.
Vid det här laget har vi redan känt varandra i snart 4 år. Vi har spenderat många timmar i samtal, om de mest skilda ämnen, men mycket vetenskapsfilosofi och ontologi/epistemologi. Post-Darwinistisk evolutionsteori var redan då ett gemensamt favoritämne. Luncherna på krogen nedanför kontoret (Sven Dufas/Besk/Lappmarksbaren) kunde bli långa, om eftermiddagens schema möjliggjorde det, och samtalen var en lisa för själen för mig, som hade letat överallt inom de akademiska institutioner jag kommit i kontakt med, och inte hittat någon särskilt insiktsfull eller analytiskt kompetent människa. Annat än Per.
Men fram tills denna bild togs, så har det bara varit opersonliga samtal. Intressanta, men professionella. Kanske är det därför som jag vänder mig bort från honom på bilden. Det är jag som ber Umeå-kollegan att ta fotot, som ett minne av min första riktiga vetenskapliga konferens där jag presenterat något, och med chefen bredvid. Men ... på behörigt avstånd. Innan denna dag, hade jag aldrig tänkt på honom, som något annat än "chefen" eller "min mentor".
Bara några minuter senare, när ölen är uppdrucken, så går vi dock och sätter oss i eftermiddagssolen på altanen, ser ut över den småbåtshamn som ligger vid hotellet, och börjar tala om oss själva istället. För första gången. Och där och då blev vi förälskade.
Vi vandrade bort till en närliggande restaurang, "Världens ände" och efter det ville liksom inte kvällen ta slut.
Och det har fortfarande inte "tagit slut".
Idag är det 25 år sedan och eftersom vi aldrig har gift oss och inte heller tänker göra det, så är detta det närmaste vi kommer ett "silver-bröllop". Och inte firar vi så mycket heller. Ceremoniel ligger inte för oss.
Två och ett halvt år senare födds vår gemensamma son. Han har ärvt sin fars askblonda hår som bleks så lätt i solen, och mina djupblå ögon.
Ytterligare 4 år senare hittar vi äntligen "hem", vi flyttar ut från tätorten och landar slutligen på vår egen plätt på jordens yta, Forsnäs Hemman och blir självhushållare.
Det enda som finns att lägga till är väl när vi ytterligare 5 år senare, år 2014, publicerade vår "gåva till världen", en slags ytterligare "kärleksbarn", men i det här fallet rent intellektuellt. Vi utvecklade något som nog bara hade kunnat komma till genom samarbetet mellan just oss. Och som påbörjades under alla de långa luncherna.
Ska man vara stolt över något i sitt liv, så är det nästan hugget som stucket att välja mellan vår livsföring och Forsnäs Hemmans välplanerade strukturer, att vi har kunnat ge denna livsrikedom till barnen under större delen av deras uppväxt ... och att vi har utarbetat en metod för att "rädda världen", seriöst. En metod för att förstå mänskligt beteene och bygga hållbara samhällen innan allt rasar. Även om det mesta har blivit Cassandra-rop. Men ändå, en ekvation "to rule them all", det har vi också skapat. 😏
Så, detta är vi, 25 år in i äventyret. 💗
Tidigare inlägg om oss:
https://forsnashemmanvardagsliv.blogspot.com/2021/05/20-ar.html
Vi är i Tjöme, söder om Oslo och alldeles vid kusten. Konferensen handlar om hälsa i cirkumpolär områden. Men på Norges sydkust är det denna dag, den 5 maj, 2001 soligt och varmt. Mitt föredrag handlade om en databas som visade sig otroligt spännande för forskarna från Umeå. De haffade tag på oss för "en öl" och många frågor direkt efter föredraget. Och där sitter vi alltså, på bilden.
Jag och min dåvarande chef, Husbonden Per, tänker nog mest på annat. Man ser att Pers askblonda hår redan är solblekt. Turerna till sommarhuset i Dorris/Dåres norr om sjön Malgomaj, har inkluderat många timmar i vårsolen tillsammans med familjen, fru och två barn 2 och 4 år gamla. Hans ögonbryn är redan så blonda att dom inte riktigt syns. Jag har mest suttit vid datorn under samma period. Och inte brukar mitt hår solblekas heller.
Vid det här laget har vi redan känt varandra i snart 4 år. Vi har spenderat många timmar i samtal, om de mest skilda ämnen, men mycket vetenskapsfilosofi och ontologi/epistemologi. Post-Darwinistisk evolutionsteori var redan då ett gemensamt favoritämne. Luncherna på krogen nedanför kontoret (Sven Dufas/Besk/Lappmarksbaren) kunde bli långa, om eftermiddagens schema möjliggjorde det, och samtalen var en lisa för själen för mig, som hade letat överallt inom de akademiska institutioner jag kommit i kontakt med, och inte hittat någon särskilt insiktsfull eller analytiskt kompetent människa. Annat än Per.
Men fram tills denna bild togs, så har det bara varit opersonliga samtal. Intressanta, men professionella. Kanske är det därför som jag vänder mig bort från honom på bilden. Det är jag som ber Umeå-kollegan att ta fotot, som ett minne av min första riktiga vetenskapliga konferens där jag presenterat något, och med chefen bredvid. Men ... på behörigt avstånd. Innan denna dag, hade jag aldrig tänkt på honom, som något annat än "chefen" eller "min mentor".
Bara några minuter senare, när ölen är uppdrucken, så går vi dock och sätter oss i eftermiddagssolen på altanen, ser ut över den småbåtshamn som ligger vid hotellet, och börjar tala om oss själva istället. För första gången. Och där och då blev vi förälskade.
Vi vandrade bort till en närliggande restaurang, "Världens ände" och efter det ville liksom inte kvällen ta slut.
Och det har fortfarande inte "tagit slut".
Idag är det 25 år sedan och eftersom vi aldrig har gift oss och inte heller tänker göra det, så är detta det närmaste vi kommer ett "silver-bröllop". Och inte firar vi så mycket heller. Ceremoniel ligger inte för oss.
Två och ett halvt år senare födds vår gemensamma son. Han har ärvt sin fars askblonda hår som bleks så lätt i solen, och mina djupblå ögon.
Ytterligare 4 år senare hittar vi äntligen "hem", vi flyttar ut från tätorten och landar slutligen på vår egen plätt på jordens yta, Forsnäs Hemman och blir självhushållare.
Det enda som finns att lägga till är väl när vi ytterligare 5 år senare, år 2014, publicerade vår "gåva till världen", en slags ytterligare "kärleksbarn", men i det här fallet rent intellektuellt. Vi utvecklade något som nog bara hade kunnat komma till genom samarbetet mellan just oss. Och som påbörjades under alla de långa luncherna.
Ska man vara stolt över något i sitt liv, så är det nästan hugget som stucket att välja mellan vår livsföring och Forsnäs Hemmans välplanerade strukturer, att vi har kunnat ge denna livsrikedom till barnen under större delen av deras uppväxt ... och att vi har utarbetat en metod för att "rädda världen", seriöst. En metod för att förstå mänskligt beteene och bygga hållbara samhällen innan allt rasar. Även om det mesta har blivit Cassandra-rop. Men ändå, en ekvation "to rule them all", det har vi också skapat. 😏
Så, detta är vi, 25 år in i äventyret. 💗
Tidigare inlägg om oss:
https://forsnashemmanvardagsliv.blogspot.com/2021/05/20-ar.html
https://forsnashemman.blogspot.com/2020/02/skottdag-och-giftermal.html
Tjöme/Verldens ende: https://no.wikipedia.org/wiki/Verdens_ende
Vår intellektuella "kärleksbarn": https://psycnet.apa.org/fulltext/2014-55726-016.html
Tjöme/Verldens ende: https://no.wikipedia.org/wiki/Verdens_ende
Vår intellektuella "kärleksbarn": https://psycnet.apa.org/fulltext/2014-55726-016.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar