För åtta år sedan fick jag tag på en udda sort av vildväxande krusbär. Jag var och besökte bekanta i den lilla orten Hova, strax norr om Mariestad. I deras beteshage för fåren växte några buskar av det dom kallade "Sibiriskt krusbär". Gamla buskar som enligt en av deras grannar skulle komma från Sibirien.
Bären var som mogna mörkt lila, nästan svarta, något mindre än vanliga krusbär och smakade väldigt gott. Buskarna var vidare än höga, ca 1 meter i höjd, och bredde ut sig nästan liggande i ytterkanterna. Dom var också extremt taggiga.
Bor man i kallaste Lappland, som vi gör, så är det alltid intressant med sorter från andra kalla ställen. Alaska, Kanada, Kamtjatka och Sibirien är namn jag håller ögonen öppna för. Så den här sorten av krusbär blev jag väldigt sugen på. Och med en lånad spade och .... mycket jäklaranamma för att tåla taggarna, tog jag tre rotskott från de här buskarna i Hova.
Väl hemma i Lappland igen planterade jag dom på de bästa mikroklimaten på gården. Två skott överlevde, ett i en sydslänt och ett mot sydväggen på gamla huset. Men, den hände inget mer. Ingen av de små buskarna växte. Dom var bara 25 cm höga med 3-4 grenar var, och dom blev inte större, inte efter ett år, inte efter fem år, och inte heller nu, efter 8 år är dom ens en centimeter högre. 😅
Förra året tappade jag sugen och omlokaliserade busken som växt i söderslänten till en upphöjd odlingsbädd som står mot sågverksbyggnadens sydvägg. Bättre mikroklimat än så går nog inte att få här på Forsnäs Hemman. Det var liksom "Hail Mary" för den Sibiriska krusbärsbusken. Om den inte tar fart nu och börjar blomma och få bär, så blir den avhyst från hemmanet.
Och se på tusan; i år, ett år efter omplanteringen, så fick den ett bär. ETT bär. Men busken är fortfarande bara 25 cm hög och har fortfarande bara 3 grenar. Det här känns ju ändå lite lovande. Typ som ett mirakel! Så vi får se om den här busken faktiskt lyckas skjuta någon ny gren nästa år och kanske bli hela 30 cm hög, eller om den här Sibiriska ättlingen kanske ändå är så känslig att vi här i allra Kallaste Nord inte kan få ut något av den.
Här är det tidigare blogginlägget jag skrivit om den här växten. Där finns bilder på hela de stora buskarna i Hova och en hel handfull bär. https://forsnashemman.blogspot.com/2015/09/sibiriskt-krusbar.html
Efter lite grävande i olika botaniska databaser är min gissning att det här krusbäret antingen är Ribes aciculare spp. https://pfaf.org/user/Plant.aspx?LatinName=Ribes+aciculare
Det kan också vara en sort som korsades fram i Ryssland av en känd botaniker, Ivan Mitsurin, på 1920-talet, Svart Neegus. Den ska vara mycket frosthärdig. karusmari-must-neegus-20-30-80501633
Här årets tidigare mirakel. Det är alltså tre olika växter som tidigare verkat poänglösa men som just i år givit oss ETT bär/ EN frukt! Med tanke på att sommaren varit ganska kall och i övrigt inte särskilt fruktsam, så kan man ju verkligen fundera på vad det beror på. Eller bara tacksamt ta emot de små glädjeämnen som ändå skapas här i vårt extremkalla klimat.
Äpplet: https://forsnashemman.blogspot.com/2022/09/miraklet-i-kallaste-lappland.html
Körsbäret: https://forsnashemman.blogspot.com/2022/08/vart-forsta-korsbar.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar